Edvin Adolphson

Edvin Adolphson, skådespelare och författare, föddes den 5 februari 1893 i Norrköping. Han var äldst i syskonskaran.

Bild: Wikipedia

Hans skolgång startade 1900. Sekelskiftet firades med stora festligheter och de goda borgarna i Norrköping begagnade tillfället att samtidigt hylla sin konung, Oscar II.

De första småskoleåren gick smärtfritt men det kan han inte påstå om resten av sin skolgång: ”Jag råkade få en gammal fröken, som var sadist”.

En tragisk händelse med hans mor tror han avgjorde sitt yrkesval. Modern sjöng alltid och hade i sonens tycke en mycket vacker röst. Så drabbades hon av en febersjukdom som angrep hennes hörselnerver. Trots flera läkares försök att bota henne blev hon totalt döv för resten av sitt liv. Edvin fick ofta förklara vad hans yngre syskon ville säga henne genom att med klara, tydliga munrörelser uttala varje ljud och med händer och mimik förtydliga meningarna. På så sätt fick han en oerhörd träning för sina mimiska uttryck och tjänstgjorde ofta som tolk, när främmande människor ville tala med hans mor.

Edvin Adolphson bodde med sin familj i norra utkanten av Norrköping i närheten av Himmelstalunds herrgård. Där uppifrån ägorna såg man över de böljande sädesfälten, Bråviken.

Bortom Bråviken låg Kolmårdens mystiska, oändliga skogsområde, som tonade bort i fjärran och bildade en skarp gräns mot slättlandet. Där kunde Edvin sitta och drömma och fantisera om allt han hade hört berättas om historiska händelser på dessa platser. Berättelserna handlade om Bråvalla slag, rövarbanden i Kolmården, som överföll resande i diligens, ryska flottan som i början på 1700-talet kom seglande uppför Bråviken och sedan brände och härjade i staden.

Bild: Wikipedia, Bråvalla slag

Edvins snälla morfar, som var änkling sedan många år, gick bort när Edvin var sex år, och där miste han sin första verkliga lekkamrat. Morfadern hade lärt honom tälja båtar, små vagnar och andra trevliga leksaker, som då hade betydligt större värde för Edvin än alla dyra, färdigköpta.

Farfaderns gård blev hans andra hem. Där skapades ett intresse för den lantliga idyllen, där kom han livets realiteter närmare. De långa besöken hos farföräldrarna upphörde när skolan började, men varje midsommar träffades hela släkten där.

Skådespelaren och författaren började tidigt intressera sig för de sociala förhållandena genom att han hörde sin fars gesäller och lärlingar tala om sina svårigheter att klara sig och sina familjer. Det var långt innan lagen om åtta timmars arbetsdag drevs igenom och hans far tillät ingen av sina arbetare att tillhöra någon fackförening. Det tyckte Edvin var orättvist eftersom fadern tillhörde en mästarförening.

Oxtorget har ett stort utrymme i hans minnesalbum. Han förstod nog inte då att han senare i livet skulle få så stor glädje av alla de typer han mötte där. Till kreatursmarknaden, en gång i månaden, kom optimistiska, glada bönder med matsäck och brännvin. Tattare kom körande med tre, fyra ”arsenikspralliga” löshästar efter vagnen. Det var säkert tur för tattarna att de inte var närvarande när bonden kom hem och den spralliga hästen sjönk ihop och återfick sin rätta ålder. Tragedier i form av fylleri för att försöka glömma sin trista, fattiga tillvaro förekom också ganska ofta.

När Edvin slutade folkskolan var det hans dröm att få fortsätta att läsa för att lära sig språk. Fadern ansåg dock att Edvin skulle börja i Ebersteins tekniska aftonskola. På så sätt kunde han arbeta i faderns verkstad på dagarna och skaffa sig praktik samtidigt som han delvis försörjde sig själv.

Så hände det som skulle bli en vändpunkt i Edvins liv. Fadern ville skaffa en större båt som skulle byggas av järnplåt. Edvin hade vid den här tiden kommit så pass långt i sin tekniska skola att han kunde vara med om ritningarna. Åsikterna gick isär vad det gällde akteröverhänget och en dag när fadern var på affärsresa till Stockholm passade Edvin på att rita om hela aktern. När hans far kom hem var arbetet nästan klart och han fick då ett raseriutbrott varvid sonen blev skadad i en njure. Denna händelse gjorde att modern avstyrde allt vidare samarbete mellan fadern och sonen och drömmen att en gång överta verkstaden gick all världens väg.

Edvin Adolphson kom till maskinavdelningen på Norrköpings skeppsvarv vid Karlsro där maskinchefen tog hand om honom. Han fick också en god utbildning i allt som rörde ångmaskiner och eldkraft och trivdes bra. Det var långa och hårda dagar för en sextonåring, men trots det hade Edvin energi och aktivitet att uppträda som statist på Arbetareföreningens teater. På lördagseftermiddagar och söndagsförmiddagar var han med på repetitionerna för att sedan i all sin glans medverka i föreställningarna på kvällen.

Foto: turistnorrkoping, Arbisteatern

Sitt första framträdande i en pjäs, som inte var skriven av Edvin själv, ägde rum i en godtemplarlokal på gatan där han bodde.

Som medlem i den intensivt arbetande teaterklubben fick han snart en roll i en pjäs som hette En cigarr. Arbetareföreningens teater var en riktig teater, Edvins första. Norrköpings Arbetareförening hade startats med insamlade och donerade medel från arbetare och storpampar i staden som insett höjandet av arbetarnas bildningsnivå. Märkligt nog ansågs teater vara en bildningsanstalt på den tiden. I alla händelser blev den det för Edvin Adolphson.

På Arbis kom han för första gången i kontakt med utbildade skådespelare och hade stor glädje av att studera hur de arbetade sig in i sina roller. Många av dem gjorde goda insatser i svenskt teaterliv, Arvid Kindahl, John Erik Strandman, Loffe Liljeholm, Eugén Nilsson för att nämna några.

Naturligtvis uppstod en motsättning mellan det yrke han höll på att lära sig och teatern, som inte lämnade honom någon ro. Han var också rädd för att hans far skulle upptäcka vad han sysslade med och maskerade sig därför till oigenkännlighet i varje stycke.

”Att lyssna hör till skådespelarens svåraste och sublimaste uttrycksmedel, som märkligt nog både motspelare och publik fastnar för”, skriver han. Edvin anser att det inte går att lura publiken med att bara låtsas höra på motspelaren medan han tänker på nästa replik. Det blir då ofta ett tomt opersonligt svar.

Bild: Wikipedia, August Strindberg

Det var en händelse var gång en ny Strindbergsbok kom ut. Genom honom skönjde de en ny dag vid horisonten – en soligare, renare, gladare, där rättvisans regnskur hade tvättat bort skenheligheten, förljugenheten och fördomarna. Där alla skulle få lika rättigheter att tillägna sig vetande, kultur, äta sig mätta och klä sig. Det var önskelistan på den tiden. Inte kunde Edvin ana när han i ungdomens andlöshet läste pjäserna som den store mästaren, August Strindberg, skrivit direkt för sin mycket unga hustru Harriet Bosse, att hon nitton år senare skulle bli hans.

Bild: Wikipedia, Harriet Bosse

Mauritz Björck, Anners Annersa på Hultet, den fine bygdemålsberättaren, känd över hela Sverige för sina östgötahistorier, var en vän för hela livet. En annan ung man som sällade sig till gänget hette Ragnar Johansson, sedemera riksbekant som Ernst Rolf. Han uppträdde också på Hultet, en lite finare nöjespark som konkurrerade med den nybyggda Folkets park. Ernst Rolf avancerade snabbt i Norrköping. Han upptäcktes av källarmästare Liebenfeld på Standard och så började hjulen rulla fram på en lysande artistbana. Edvin och han blev vänner och fick åtskilligt med varandra att göra.

Foto: turistnorrkoping, ur I våra kvarter, Norrköping på 50-talet, Bertil Reuterstrand

Familjen försökte få Edvin att sluta med det dåliga teaterspelandet, som var en sådan skam för familjen och verkstaden. Fadern hade skrivit till ASEA i Västerås, där det fanns utbildningsmöjligheter inom den elektriska branschen.

Edvin var välkommen och skulle stanna i tre år, samtidigt som han var väl medveten om att det fanns en arbetareföreningsteater i Västerås också.

Det är inte nog med att bara studera teater, för den som tänker ägna sig åt yrket. En skådespelare bör veta vad han talar om och med det följer också den rätta känslan och attityden. Till och med under militärtjänsten lärde han sig mycket, disciplin, kadaverlydnad, maskning, hur man med olika medel kan indoktrinera människor att tänka heroiskt, medan de utför de råaste handlingar. Han lärde sig dock också sammanhållning, kamratkänsla och uppoffring.

Det var tiden i Västerås som avgjorde Edvins framtid och han ägnade sig nu helt och intensivt åt teater hela sommaren. Av en slump fick han se en annons där man sökte en sångbegåvad yngre skådespelare till en operett- och revyteater i Helsingfors. Här fick Edvin chansen att rymma från alltsammans och det lyckades.

Bild: Wikipedia, Knut Lindroth

Faderns misstankar om att allt inte stod rätt till med utbildningen i Västerås besannades då utflykten till Helsingfors uppdagades och det blev dags för konfrontation hemma i Norrköping. Vid det här laget hade emellertid fadern insett att det bara var teatern som gällde för sonen. Teaterdirektören Knut Lindroth hade ringt för att erbjuda Edvin engagemang. Knut Lindroths sällskap var ett av de förnäma i landsorten, känt för att hålla konstens fana högt. Sällskapet skulle ligga i Norrköping över jul och en månad framåt. Trots att Lindroth hade för avsikt att ge en revy, vågade Edvin Adolphson anmärka på, att de lokala anspelningarna och de kända typerna inte var tillräckligt fiffigt utnyttjade. Under invändningar och med viss syrlighet lyssnade man på honom tack vare den snälle Lindroth. Med ett allvar som en Shakespeare-analytiker kunnat avundas honom, redde han ut hur numren i en revy bör ligga rent psykologiskt, för att inte det ena ska slå sönder det andra. Det blev jättesuccé.

Vad Folkets park har betytt som förmedlare av dramatik, särskilt för dem som av ekonomiska skäl inte kom i beröring med vinterns inomhusteater, kan inte nog uppskattas. Folkparksteatern var den enda institution i landet som för en billig penning gav det stora flertalet tillfälle att se all slags teater.

Foto: turistnorrkoping, Waseska huset, det s k Tvåljockes hus där Skådebanan var inhyst under några år

Skådebanan, som tillkom 1910, var den andra institutionen som hade till syfte att genom teaterabonnemang göra det möjligt för låginkomsttagare att få se vad som gavs på teatrarna i Stockholm. Våren 1913 blev Edvin Adolphson engagerad i Skådebanans sommarsällskap, antagligen på prov för vintersäsongen. Han hade höga förväntningar och de infriades till fullo. Den han först blev förtrolig med var Nisse Lundell, sedemera en av våra förnämsta karaktärsskådespelare och populära filmare. Den andra hette Gerhard Johnson och skulle gå mycket långt – som Karl Gerhard.

Bild: Wikipedia, Karl Gerhard

Ödet ville att de tre, Nisse Lundell, Karl Gerhard och Edvin Adolphson, skulle följas åt så länge de båda förstnämnda levde. De stötte samman i arbetet vid teater och film, många gånger under säregna omständigheter. Den ekonomiska situationen var mörk. Det gjorde att det inköptes en unikabox, spritkök, tallrikar, knivar och gafflar samt vad som i övrigt behövdes för att duka ett festligt bord för tre i något billigt hyresrum och under samordnade former äta egenhändigt lagad, billig mat.

Bild: Wikipedia, Annons för Svea-kök från AB Sievert, ursprungligen C. R. Nybergs Lödlampfabrik

Raden av spartanska måltider bröts när de kom till ställen där de hade så kallade artistpriser, exempelvis stadshotellen i Växjö och Kalmar, där den teaterälskande källarmästare Gustafson regerade. Skådespelare betalade hos honom 3 kronor och 50 öre per dygn för rum, tre mål mat och pilsner. Den som ville ha snaps fick ta den i kassan, det ingick i priset.

Första världskrigets utbrott lamslog till och med teatern, som annars inte brukar ge sig i första taget. Allt blev kaos och de tvingades sluta en tid. När den värsta paniken hade lagt sig började aktiviteten igen, men det var kärvt. Pengarna hade ännu inte kommit i rullning, som de gjorde under de följande krigsåren och någon löneförhöjning inför vinterturnén var inte att tänka på.

Den från ungdomen skadade njuren hade gjort sig påmind vid flera tillfällen och den var nära att stoppa Edvins teaterbana. Läkarna hade efter ett par svåra anfall konstaterat att det var njursten. Han hade aldrig fått något anfall på scenen, men så hände det, i Haparanda, inför utsålda hus. Efter en kraftig morfinspruta av läkaren började smärtorna släppa och spelet kunde fortsätta, men med en matt skådespelare.

Bild: Wikipedia, Foto: Johan Fredriksson

I sex år levde författaren i skräck för att anfallen skulle börja under en föreställning, men klarade sig ganska bra ända fram till 1920, då han klappade ihop på Intima Teatern redan under första akten. Tack vare sprutor varje gång han kom ut från scenen, gick föreställningen att genomföra, men njuren hade spruckit och det blev ambulansfärd till Sabbatsbergs sjukhus. Njuren avlägsnades under en komplicerad operation och Edvin fick sova i flera dagar efteråt.

Edvin Adolphson överraskades av två engagemangsanbud med betydligt bättre ekonomiska villkor. Det var dels John Liander med sitt operett- och revysällskap, som önskade att han skulle medverka nästa vintersäsong. Dels var det ett sommaranbud från Karin Swanström med mer dramatisk inriktning. Edvin gjorde upp med bägge direktörerna och skrev under kontrakten.

Bild: Wikipedia, Karin Swanström

Det var under åren omkring 1920, som en del yttre händelser kom att sätta sin prägel på hans tillvaro. Bland annat medverkade han i sin första film.

Efter kriget växte det upp biografer som svampar ur jorden. Filmen började bli en verklig konkurrent till scenen och teatern gick mot en kris. Både Danmark och Sverige gick upp som storproducenter och många danska och svenska skådespelare blev kända namn ute på kontinenten. Filmerna var stumma och filmen var på så sätt internationell. Till en början ansågs film som litet av ett marknadsnöje men det ändrades i samband med att filmens konstnärliga kvalitet ökade och filmskådespelarnas gager steg.

Bild: Wikipedia

Författaren var högst beroende av att försöka öka sina inkomster utöver sitt gage, som inte var så storslaget. Han gick till en audition vid Svenska Filmindustrins ateljé ute på Lidingö utan att ha blivit kallad dit. Där blev det stopp av inspicienten som prickade av listan med de som kallats, men Stiller fick syn på honom och bestämde sig direkt. Intrånget varade sedan i femtio år, med omkring 130 filmer, fram till 1969.

Teaterverksamheten fortsatte vid Intima Teatern vid Engelbrektsplan och Djurgårdsteatern under ledning av författaren och mecenaten Gustaf Collijn.

Några sociala reformer hade ännu inte lyckats tränga igenom vid teatern 1920. ”Ett kontrakt från den tiden jämfört med ett av idag (1972) verkar mest skrattretande” skriver Edvin. Första raden i ett femtontal paragrafer, tryckta på baksidan av kontraktet, började alla med: ”Den engagerade är skyldig att …”. Direktionen hade inga andra skyldigheter på den tiden utom att betala den överenskomna lönen – om det fanns några pengar i kassan. Skådespelaren var stolt över sitt yrke, men fattig som en lus, med allt vad det förde med sig. Enligt kontraktet måste man hålla sig med eleganta kläder, skor, trikåer, dessutom peruker och allt annat för sminkning. Under Edvin Adolphsons år vid Djurgårdsteatern och Intima Teatern slukade hans klädkonto ofta halva månadslönen. Då var ett statistjobb eller någon liten roll vid filmen ett välkommet bidrag för att klara av skulderna.

Sitt första möte med Harriet Bosse skulle bli i ett familjedrama, ”Nju”, där Edvin Adolphson skulle göra mannen till fru Bosse, en svår roll som pendlade mellan den mest beundrande tillgivenhet och svåra raseriutbrott. Det var hans första roll mot Harriet Bosse och det skulle bli flera.

Blasieholmen i Stockholm byggdes ett nytt hotell, Strand, flott och med en elegant restaurang. Den optimistiske källarmästaren Julius Grönlund hade det lite svårt i starten med konkurrens från ett par andra populära inneställen. Så försvann dessa och skådespelarna kände sig lite hemlösa. Källarmästaren på Strand, som också var en stor teaterälskare, fick en idé och lät inreda en särskild liten intim restaurang på nedre våningen, som kallades ”bakfickan”. Det blev succé, både på teatern och efteråt. Där lärde de från de olika teatrarna känna varandra, inte bara som privatmänniskor utan som arbetskamrater.

Bild: WIkipedia, Edvin 1968

Vidare skriver författaren hur beklämmande det var när Gustaf Collijn tillkännagav att hans pengar var slut och Intima Teatern skulle upphöra. Att den förnäma ensemblen måste skingras var ett faktum. Edvin Adolphson kom till Vasateatern så småningom. Många, många år senare upptäckte han ett garage vid Odenplan som eventuellt skulle bli biograf men som med en del ändringar kunde bli en liten fin teater. Två vänner, det driftiga filmparet Lorens Marmstedt och Alf Jörgensen fastnade för förslaget och efter överläggningar med Gustaf Collijn, som hade namnet Intima Teatern inregistrerat på sig, blev överlåtelsen klar. En ny Intima Teater var född.

            

Bilder från Wikipedia

När Edvin Adolphson försöker göra en sammanfattning av sitt liv är han förvånad över att han hunnit med så mycket föreningsarbete och ändå skött sitt jobb som skådespelare. Han var bland annat ordensgeneral i TSO:s Stockholmsloge i många år och efterträdde sedan Victor Sjöström som stormästare för alla logerna i Sverige. Einar Beyron blev hans efterträdare 1972. TSO är en ideell sammanslutning med valspråket ”Till bröders hjälp” för dem som arbetar inom teater, film, radio och TV och stiftades 1916 i Göteborg av Carl Barcklind.

                 

Bilder från Wikipedia

Ett sällskap som Edvin är stolt att vara medlem i är Stadsbudskåren. Stadsbudskåren, som aldrig får omfatta fler än 18 numrerade medlemmar är till för att utöva hjälpverksamhet. Med församlingssystrars och även andra socialarbetares hjälp kommer de i kontakt med de svåraste och mest hjälpbehövande fallen.

Bland föreningarna vill han inte glömma Konstnärsringen där han var ordförande i 17 år. Ringen bildades 1909 och är en samling konstnärer av olika kategorier och dess syfte är uteslutande, att under glada former föra olika konstnärsgrupper samman vid diskussioner, föredrag, resor och lära dem förstå varandras problem.

Om man som Edvin Adolphson har älskat sitt yrke och känt det som ett livsbehov och fortfarande, trots motgångar och ibland uppoffringar, känner det som det enda möjliga, då kan ingenting i världen slå sönder den yrkesglädje man erfar vid en framgång, fastän man är gammal och garvad.

Den största succén som TV dittills visat blev Strindbergs Hemsöborna, tack vare en fin författare, en fin regissör, Bengt Lagerkvist, och fina skådespelarprestationer. Själv fick han göra den uppriktige pastor Nordström, en roll som han tyckte mycket om.

Bild: Google bilder

Avskedet till sin publik både i Sverige och grannländerna skulle bli i Hjalmar Bergmans, Markurells i Wadköping, som gavs i TV 1969. Edvin hade då ingen aning om att Markurell skulle bli det sista han gjorde som skådespelare, synen svek honom. När han nu har fogat sig i sitt öde och tänker på att han hade turen att få sluta i en drömroll, känns detta bittra faktum inte så hårt. Att Markurells togs emot av både press och publik med samma entusiasm som Hemsöborna måste ju framtvinga en inre stilla glädje och tacksamhet att han fick sluta så.

Edvin Adolphson dog den 3 oktober 1979, saknad av många. Han ligger begravd på Solna kyrkogård.

Bild: Google bilder

Källa: Texten i den här artikeln är ett fritt utdrag ur boken Edvin Adolphson berättar om sitt liv med fru Thalia, fru Filmia och andra fruar, Bonniers boktryckeri 1972

A.P/Ldm

Tillbaka

2 kommentarer till Edvin Adolphson

  1. Agneta Svedling skriver:

    Edvin Adolfsson var född den 25 februari, inte den 5 februari som er hemsida anger

    • Tack för din kommentar! Det är väl tyvärr så att tryckfelsnisse kommer fram, vet ej om det stod fel i källan eller om det smugit sig in när vi renskrev artikeln! Ber om ursäkt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s