Stegeborg slott

Bild: Wikipedia

Söderköping var under hela medeltiden och början av nya tiden Östergötlands viktigaste hamnstad. För att försvara infarten till staden byggdes vid mitten av 1200-talet på en ö i Slätbaken, där denna var som smalast och lättast att försvara, det befästningstorn, som utgör den äldsta delen av Stegeborgs slott. Tornet är byggt av gråsten och tegel och omgavs från början av befästningsverk och byggnader, som till största delen var av trä och vilka helt utplånats vid senare tiders byggnadsarbeten på slottsholmen. Sundet norr om ön spärrades för sjöfarten genom pålning (rester av denna är fortfarande synliga under vattenytan), medan det söder om ön lätt kunde bevakas från borgtornet.

”Det höge röde torn”, som Gustav Vasa kallade 1200-talstornet (det torde ha varit minst fyra våningar högt), återfinns i borganläggningens sydöstra hörn.

Foto: Wikipedia

Ytterligare en borganläggning fanns under medeltiden i Stegeborgs omedelbara grannskap, nämligen den s k Skällviks borg, omtalad redan i slutet av 1200-talet. Sedan Skällvik förhärjats i samband med en belägring år 1318 tycks Stegeborg en tid ha trätt in i dess ställe. Linköpingsbiskoparna och Folkungaättens konungar växlar som ägare av borgen. Det vill dock synas som om biskop Karl (Bååt) uppfört huvudparten av anläggningen, av vilken betydande rester bevarats till våra dagar. De kvarstående murarna visar att Skällviks borg haft ett relativt stort, rektangulärt stenhus som kärna och att detta kompletterats med ett antal mindre stenhus, samlade kring en oregelbunden, ringmursomgiven borggård. I slutet av 1300-talet hade Stegeborg återfått rollen som det viktigaste fästet, och i början av 1500-talet fick Skällviks borg, kallad ”det gamla slottet”, tjänstgöra som stenbrott i samband med de stora ombyggnadsarbetena på Stegeborg.

Det höga, runda torn, som fortfarande dominerar borganläggningen, uppfördes under 1400-talets senare hälft liksom en kraftig ringmur av gråsten, krönt av en skyttegång med tegelbröstning. Slottet hade år 1467 förlänats till riddare Ivar Axelsson (Tott), vilken omedelbart började modernisera borganläggningen. Ivar Axelsson och hans bröder spelade en central roll i 1400-talets nordiska politik.

Bild: Wikipedia

De planlade och lyckades också delvis förverkliga ett Östersjövälde, där de viktigaste stödpunkterna var Visborg och Visby, Stegeborg, Kalmar och Borgholm samt de finländska befästningarna i Viborg och Raseborg.

Bild: Wikipedia, Sten Sture d ä

När Sten Sture år 1481 förlänade Ivar Axelsson och hans hustru Magdalena Karlsdotter (Bonde) Åkerbo härad i Västmanland, skedde detta delvis för att ersätta herr Ivar för de stora skulder han åsamkat sig bl a genom att han ”kosteliga bygdh muradh oc forbaetrad hade kronona sluth oc gardh Stekeborgh oc Swartasio”. Ivar Axelsson såg också till att hans insatser för Stegeborg icke skulle glömmas genom att uppsätta flera vapentavlor med sitt och sin hustrus vapen. En av dessa tavlor, i rundtornet, sitter fortfarande kvar på sin ursprungliga plats. Andra har tagits ned i samband med senare ombyggnader, varvid bl a en hamnat i avloppsrännan från ett av Gustav Vasas priveter. Ivar Axelssons borg bestod förutom av rundtornet, där de förnämsta rummen var inredda, av ett antal träbyggnader, belägna intill den cirka 10 meter höga ringmuren. Sedan det kommit till en brytning mellan Ivar Axelsson och Sten Sture belägrades Stegeborg år 1487 och intogs av Stures trupper. Borgen belägrades ånyo år 1521 och kom därefter i Gustav Vasas händer.

Bild: Wikipedi, Gustav Vasa

Gustav Vasa visade stort intresse för Stegeborg, redan år 1526 beordrade han att ett nytt bostadhus skulle uppföras för hans räkning. De stora ombyggnadsarbetena påbörjades dock först ett stycke in på 1540-talet. Man utnyttjade härvid 1400-talets ringmur och byggde de nya bostadslängorna i anslutning till denna. Först uppfördes den västra längan omedelbart norr om rundtornet, och där inreddes kungsvåningen. Man fortsatte därefter med den norra längan, byggde så den östra längan där rikssalen inreddes och slutligen den södra längan. En eldsvåda i slutet av 1550-talet skadade svårt den västra längan och gav anledning till en fullständig ombyggnad av denna, varvid bl a tillkom ett nytt trapphus, ett av de första i Sverige där renässansens stilideal verkligen syns. Vid Gustav Vasas död år 1560 återstod i stort sett endast ett stycke av den gamla ringmuren i sitt ursprungliga skick, utan någon anslutande byggnad.

Bild: http://www.historiesajten.se, Johan III

Johan III, som föddes på Stegeborg 1537, fortsatte sin faders moderniserings- och försköningsarbeten, byggde bl a på samtliga längor en våning och förhöjde 1400-talets rundtorn till dess nuvarande höjd. Han anställde år 1583 den flamländske bildhuggaren, målaren och arkitekten Hans Fleming, som byggmästare, och under dennes ledning slutfördes ombyggnadsarbetena. Över huvudingången i väster placerades en kalkstensrelief med riksvapnet, återfunnen på 1950-talet i grunden till ett gammalt militärboställe på Vikbolandet; utanför rikssalen i östra längan byggdes en öppen loggia, kallad trumpetaregången, som förenade rikssalen och slottskyrkan. Den sistnämnda liksom för övrigt också många andra av slottets rum försågs med påkostad inredning. Stegeborg förvandlades på så sätt till en ståtlig renässansanläggning, vilket dock skulle bestå i endast drygt hundra år.

Bild: Wikipedia, Gustav II Adolf

År 1622 överläts Stegeborg på Gustav II Adolfs svåger, pfalzgreven Johan Kasimir, upphöjd till hertig av Stegeborg, som därefter bebodde slottet till sin död år 1652. Under dennes tid hölls slottet i bästa skick och förskönades ytterligare, medan sonen Adolf Johan, Karl X Gustavs broder, visserligen bebodde slottet men saknade resurser för dess vidmakthållande. Efter Adolf Johans död år 1689 reducerades slottet till Kronan och började förfalla i allt snabbare takt. Ännu när slottet omkring år 1700 avbildades i Suecia antiqua framstod det dock som en av landets ståtligaste renässansborgar.

Vi ser på Suecians kopparstick en regelbunden anläggning i tre våningar, uppbyggd kring en rektangulär borggård. Exteriören får sin karaktär av några utsmyckade gavlar av utpräglad renässanstyp och av det resliga rundtornet. Syneprotokoll från ungefär samma tid ger en antydan om den påkostade fasta inredningen med skulpterade tak, väggmålningar m m liksom om den mängd möbler och inventarier av hög klass som fanns på slottet under pfalzgrevarnas tid.

Bild: Wikipedia, Karl X Gustav

En byggnad som lämnas obebodd förfaller mycket snart, detta är en tyvärr alltför vanlig erfarenhet som bekräftas också av Stegeborgs öde. Protokollet från en besiktning från 1707 talar om förfallna tak och inslagna fönster, och det förslag till en iståndsättning som framlades efter besiktningen kom aldrig att förverkligas, då det ansågs alltför kostsamt. Man började i stället riva de träbyggnader, innehållande bl a kök och bostäder för slottsbetjäningen, som låg på slottsholmen närmast vattnet. Ännu en gång försökte man rädda slottet från fullständigt förfall. Den drivande kraften var landshövdingen Erik Ehrenkrona som föreslog att åtminstone en länga skulle bevaras och iståndsättas, som magasin.

Förfallet hade dock gått för långt, och år 1731 medgav Kungl. Maj:t att Norrköpings stad fick hämta sten från Stegeborg till byggandet av ett nytt kronomagasin i staden. Landshövdingen sammanträffade i anledning härav med representanter för Norrköpings stad och förordnade att ”det stora rundtornet skulle uplagas och täckias och således blifva ståendes till ett monument af detta uhrålldriga Stegeborgs slått som i Svänska Historien är så namnkunnogt vordet, hvilket respective fullmäktigerne av Norrköpings stad sig antogo att fullgiöra”.

De värdefullaste inventarierna på slottet var då sedan länge avlägsnade. Av slottskyrkans inredning hade således predikstolen, med målningar av Hans Fleming, och bänkinredningen överlämnats som gåva till det då nyuppförda kapellet i Gusum, medan dopfunten av sten, också den troligen ett arbete av Hans Fleming, övertagits av Hedvigs kyrka i Norrköping.

Foto: turistnorrkoping, Dopfunten i Hedvigs Kyrka, fanns tidigare i Stegeborg

 

Slottet förvandlades snabbt till en ruin och kom som sådan att bli ett kärt motiv för många av 1800-talets romantiska konstnärer. Det allt snabbare accelererande förfallet framtvingade en genomgripande restaurering av ruinen, påbörjad på 1930-talet och slutförd ett par decennier senare. Härvid konserverades de kvarstående murpartierna och delar av medeltidens och renässansens som tidigare varit dolda under rasmassorna frilades. En utförlig och väldokumenterad historik författad av antikvarien Erik B Lundberg, blev också en följd av dessa undersöknings- och konserveringsarbeten. Nu är ytterligare konserveringsarbeten aktuella, sedan stora delar av de på 1930-talet frilagda murresterna vittrat sönder.

Under Stegeborg lydde ett stort antal gårdar, både på Vikbolandet och söder om Slätbaken. De senare sammanförda till en enhet med beteckningen Södra ladugården, utarrenderades år 1696 till häradshövdingen Samuel Gyllenadler och efter dennes död till kronofogden Johan Jansonius. Arrendatorerna växlade därefter snabbt intill dess arrendet år 1725 övertogs av kommerserrådet sedermera landshövdingen Jakob von Hökerstedt.

Denne väckte fråga om egendomens försäljning till skatte, något som dock stötte på stora svårigheter eftersom det var frågan om en kungsgård, icke vanliga kronohemman. Sedan Hökerstedt upptäckt fyndigheter av blymalm på ägorna och år 1727 av riksens ständer erhållit tillstånd att anlägga ett ”blyverk”, gjordes dock en skattläggning av hemmanen under Södra ladugården.

Först år 1734 avgjordes ärendet och då var blyverket sedan länge nedlagt, då malmen tagit slut, och Hökerstedt hade måst avstå sin rätt till riksens ständers bank. Denna avstod i sin tur år 1739 skattemannarätten till översten Werner Detloff von Schwerin, som således blev ägare till godset. Vid 1766 års riksdag förklarades skatteköpet ha gått tillbaka och von Schwerins son miste för en tid besittningsrätten. Ett nytt skatteköpsbrev utfärdades dock 1783. Genom en serie byten med andra gårdar förvärvades slutligen säterifrihet för godset, som bibehölls i släkten von Schwerins ägo till 1863.

När den första herrgården uppfördes på Södra ladugården är osäkert. Dock anges i Carl Fredric Broocmans beskrivning över Östergötland från år 1760 att den då hade ”wackert Stenhus och ståteliga tilägor”.

Aderton år senare förstördes denna byggnad av brand, och det dröjde ett stycke in på 1800-talet innan en ny byggnad, den nuvarande herrgården, stod färdig. En inskriftstavla i trapphuset har följande tidstypiska text:

”Min vän om du under detta tak will njuta wänskapen ock är nöjd med måtligheten war wälkommen”. 

”Det ena skall förliufa dina dagar, den andra förlänga dem. Säg gifs högre mål för din önskan under din wandring”.

Upbyggdt år 1806 af grefve Werner D. Schwerin.

Liksom sin föregångare, Stegeborgs slott, har den Schwerinska herrgården på Stegeborg ett naturskönt läge. Låt oss höra hur Thersner på 1820-talet beskriver gårdens läge: ”Ställets närmaste omgifningar bestå af odlade fält, begränsade til det mesta af barrskog: några steg härifrån vandrar man på Stegeborgs ruiner, som från flera håll återspeglas i den lugna vattenytan; på en gång vackra, glada och sorgliga intryck. Detta gör stället romantiskt, helst för fosterlandsälskaren, som känner dess öden”.

Bild: stegeborg.se

Herrgården erinrar till sin uppbyggnad ganska mycket om det femtio år äldre Thorönsborg, medan detaljutformningen helt är präglad av den sengustavianska stil som var rådande när byggnaden uppfördes. Några ritningar eller arkivalier av annat slag, som ger besked om vilken arkitekt eller ritningskunnig murmästare som greve W. von Schwerin anlitade, har tyvärr icke bevarats. Jean Eric Rehns namn har nämnts, men eftersom denne dog redan 1793 skulle detta innebära att herrgården uppförts efter drygt tio år gamla ritningar, vilket dock icke är helt uteslutet. En grundlig restaurering av byggnaden genomfördes sedan kapten Hakon Wijk år 1915 förvärvat egendomen. Arkitekten I. G. Clason levererade ritningarna och en stor skara skickliga hantverkare förverkligade hans intentioner. I det närmaste all fast inredning i byggnaden härrör från denna ombyggnad, från den Schwerinska tiden finns knappast något bevarat.

Bild: Wikipedia, I G Clason

Bottenvåningen, som från början uteslutande inrymde ekonomiutrymmen och bostadsrum för betjäningen, är till stor del välvd. Den rymliga förstugan, från vilket en dubbeltrappa leder upp till övre våningen, försågs vid den Clasonska restaureringen med en öppen spis med omgivande stuckdekorationer. I förstugan hänger en serie kungliga porträtt, bl a drottningarna Maria Eleonora och Kristina samt Karl XII. Rummet till vänster om förstugan, även det nyinrett efter förslag av I. G. Clason för att tjäna som skrivrum, är nu husets vardagsrum och bibliotek. Till höger om förstugan ligger matsalen med helboaserade väggar och i väggarna infällda vitrinskåp samt ett högklassiskt stucktak från 1910-talet i barockstil och med mytologiska scener. Rummet innanför matsalen, 1910-talets serveringsrum, utnyttjas nu som vardagsmatsal.

Trappan till övervåningen mynnar i en hall, som fått sin nuvarande gestaltning vid den Clasonska ombyggnaden genom att den ursprungliga, ganska trånga hallen förenats med det innanförliggande rummet medels tre rundbågiga öppningar. Från denna övre hall, försedd med möbler i gustaviansk stil, kommer man till vänster in i salong och ett innanför denna beläget kabinett, det sistnämnda inrett som skrivrum åt fru Irma Wijk. Den fasta inredningen i båda rummen är från 1910-talet och i gustaviansk stil. Salongens möbel, i rokoko liksom två små skåp med målade scener efter förebilder av Watteau, står kvar sedan den Wijkska tiden. Övervåningen i övrigt inrymmer sovrum och åtskilliga gästrum, de flesta med fast inredning från 1910-talet. I mittpartiets tredje våning förvarades ursprungligen det stora Schwerinska biblioteket som nu finns på Thorönsborg.

Bild: stegeborg.se, hamnkrogen

Nuvarande ägaren driver en omfattande turistverksamhet på gården. Ett flygfält har anlagts på Skällviks äng, där slaget vid Stegeborg utkämpades. Vid slottsruinen finns numera även en hamnkrog och en båthamn. Stegeborg ägs idag (2010) av familjen Danielsson.

Sägner från socknen:

Brudbrinken kallas en plats utmed vägen Hammantorp – Skällvik. Här skall det hemska ha inträffat att hästarna började skena för ett brudfölje, vagnen stjälpte och bruden omkom. Alltjämt påstås det, hörs hennes hjärtknipande skrik.

Bild: Wikipedia

Vinfatet, ett kärr utmed vägen Ytterby – Bråta, har fått sitt namn efter en händelse på 1500-talet. Vasarna, som då höll hov på Stegeborg, hade beställt vin från Tyskland. Det stora vinfatet kom med båt på Gropviken och lastades vid Frugelöt över till en vagn dragen av hästar. Allt gick bra tills de kom till en stor backe. Vagnen stjälpte, vinfatet sprack, allt vinet rann ut i kärret och kusken hamnade under lasset och drunknade. Fortfarande hörs hans druckna stämma vid kärret.

Bild: lilitha.blogg

Vita frun eller Gruvfrun visade sig ibland vid Nartorps gruvor. Hon var en vacker kvinna med guldgult hår, men det var bara de gamla som kunde se henne. Men både ung och gammal med hörseln i behåll kunde höra henne. Hon varslade om det var fara i gruvan. Om det hördes en knäppning i bergväggen eller ett gnisslande ljud i hisslinan, då visste man att då var det dags att se upp.

Hon tyckte inte om svordomar nere i gruvan och var det någon som glömde bort det och använde någon ed, så blev den på ett eller annat sätt straffad. Hon tålde inte heller att kvinnor kom ner i gruvan. Om någon ändå tog med sig en kvinna ner, blev han omedelbart straffad. Finns hon kvar i gruvan? Det är svårt att svara på, men en del påstår att de sett henne på ängarna bortåt Hammantorp.

Bild: nartorp.se

Nartorps Gruvor

Gruvhanteringen var förr en viktig faktor för socknens näringsliv. Redan på 1740-talet började brytningen av järnmalm på Ormetorps marker. Nartorps gruva upptäcktes 1708 och under perioden 1817-1927 bearbetades den nästan hela tiden. 1911 köptes gruvan av ett tyskt bolag och brytning började då ske i stor skala.

En hel del byggnader uppfördes. För att slippa de besvärliga landtransporterna byggdes en nästan 5 km lång linbana från Nartorp till Björnvik vid Gropviken. Malmen lastades sedan på stora fartyg för vidare transport till Tyskland. 1916 bröts här 100 ton malm per dag. Nartorpsmalmen var ren och god svartmalm, den höll en järnhalt på upptill 60 %. Som mest var ca 150 personer anställda vid gruvan. Många daglönare fick också sin inkomst från gruvan. Arbetet var mycket hårt och slitsamt och flera otäcka olycksfall inträffade. 1918 skedde ett stort ras och tre personer omkom.

1927 ansågs inte gruvan lönsam längre, djupet var då 440 meter, driften lades ner med stor arbetslöshet som följd.

Bild: nartorp.se, vägsten Frugelöt

Vägstenarna (Skällvik)

Längs vägen Bråta – Ytterby – Frugelöt står fem märkliga granitstenar med inskriptioner. Det här är inga vanliga vägstenar utan en form av minnesmärken, som sattes upp för att hylla Sverige och den här trakten. Stenarna sattes upp på 1920-talet. Mannen bakom verket var Conrad Johansson, en lantbrukare, som ägde gårdarna Gibbonäs och Ytterby. Han innehade också ett flertal kommunala uppdrag. Texten på stenarna är i nationalistisk anda och kanske påverkade av Heidenstam och andra svenska författare, som på den här tiden starkt hyllade Sverige och svenskarna.

Texten på en av stenarna börjar så här:

”Den bygd Dig Herren en gång gav. Du trygga folk från slätt och hav, skall aldrig fegt Du svika.”

Som avslutning en sann historia

Ragnar Danielsson hade beställt en tavla med motiv över Stegeborgs slottsruin av Lindorm Liljefors, son till Bruno Liljefors. Konstnären levererade målningen själv, men fick höra, att de av beställaren önskade fåglarna saknades i motivet. På cirka 10 minuter målade han in sju knipor i förgrunden. Denna målning hänger över öppna spisen i nedre hallen.

Källor: Slott och herresäten i Sverige Östergötland 2 av Åke Nisbeth, Vår hembygd Söderköpings socken 1998, http://www.nartorp.se/historik.html

EN

Upp