Lennart Jansson, fotograf

Lennart Jansson föddes i början av april 1921, i Norrköping. Han växte upp i ett enkelt textilarbetarhem, med rum och kök i stadsdelen Östra Eneby.

Foto: turistnorrkoping, Östra Eneby kyrka

Fadern, Martin Jansson, arbetade som färgvävare i färgeriet, på Ströms textilfabrik, och han var också fackligt aktiv, samt en stark förkämpe för arbetarrörelsen. Sonen Lennart fick med tiden en ganska radikal syn på samhället och livet. Modern Ingrid arbetade som tyglagerska på Törnell & Ringström, men slutade sin anställning när sonen föddes, för att sköta hem och barn. Modern var en stark och glad person, som såg ljust på tillvaron. Barndomshemmet fylldes ofta av musik, allt från folkmusik och gammeldans, till marscher av olika slag.

Lennart började fotografera redan som 13-åring, med en lådkamera inköpt på EPA i Norrköping, som kostade 2 kronor.

Bilden är ett lån från http://www.samlarkameror.com

Föräldrarna ville att sonen skulle ha ett riktigt arbete. Lennart hade några tillfälliga jobb efter folkskolan, men började snart att utbilda sig till elektriker.

I januari 1945 anställdes han som industrielektriker på YFA, en av stadens stora textilfabriker, som då ägdes av Holmens Bruk.

Foto: turistnorrkoping, Holmentornet

Det stora fotointresset väcktes först 1948, då Lennart köpte sin första ”riktiga” kamera, en Super Ikonta, på avbetalning. Det var en bälgkamera med bildformatet 4,5 x 6 centimeter. Den kostade 500 kronor, vilket var mycket pengar på den tiden. Varje vecka betalade han in 15 kronor av sin elektrikerlön till kameran.

För att kunna framkalla sina fotorullar, ställde han i ordning ett enkelt mörkrum i pannrummet. Där byggde han själv sin första förstoringsapparat, med hjälp av delar från en gammal kamera. Lite provisoriskt blev det, men Lennart var mest intresserad av att komma igång med fotoarbetet. För att lära sig mera och få kontakt med andra fotointresserade, började han samtidigt i Holmens fotoklubb. Han var en av de första medlemmarna, men hans intryck var inte helt positivt. Lennart tyckte inte att man riktigt uppskattade hans bilder och han beslutade sig för att visa vad han kunde. Det gjorde han med besked. På kort tid blev han klubbens mest framgångsrike och välkände fotograf. Jansson föreläste ofta, från mitten av 1950-talet, för sina fotokamrater och visade sina bilder. På senare tid anlitades han även som domare i klubbens fototävlingar. Där kunde han ibland kritisera hårt och obarmhärtigt bland de fotografier, som någon förhoppningsfull tävlande trott vara toppen av bildkonst.

Lennart Jansson blev under 1950-talet en av Sveriges främsta amatörfotografer. Han deltog flitigt i en rad tävlingar, alltifrån klubbtävlingar till nationella, och även internationella tävlingar.

1958 rankades Jansson, av tidskriften Fotos läsare, som tjugonde fotograf i Sverige. Drygt 200 fotografer fanns med i bedömningen och bland de tjugo bästa fanns namn som K W Gullers, Kary Lasch, Lennart Nilsson och Sven Gillsäter. Tävlandet blev ett sätt att skaffa sig erkännande, eftersom Lennart Jansson ville få det bekräftat, att hans bilder var bra. På sikt ville han kunna leva på sin hobby. Fotografen hade ofta problem att få pengarna att räcka, elektrikerlönen förslog inte långt. För att dryga ut kassan fotograferade han på privata fester, studentexamina, bröllop o s v.

Under hela 1950-talet tävlade Jansson intensivt med sina bilder. Bland annat vann han en tävling om ”bästa semesterbild” utlyst av tidskriften Folket i Bild, och Reso. Den 13 september 1954 hade tävlingen avgjorts och priset för bästa bild var en Hasselbladskamera. En kamera som den 33-årige elektrikern bara hade drömt om, men aldrig haft råd att skaffa.

Bild: Wikipeida, Hasselbladskamera

Så bildades Kameraklubben, av en liten utbrytargrupp på åtta personer, med ett brinnande fotointresse. En viktig princip var att klubben bara skulle få ha högst tio medlemmar, inte minst för att alla skulle kunna se och begrunda varje bild som presenterades. Kraven var höga, varje vecka måste var och en kunna visa upp en ny bild för sina kritiska kamrater, och få den bedömd – även Lennart Jansson.

Bild: Wikipedia, K W Gullers

För bästa fotograf i bästa fotoklubb vann Lennart Jansson en utmärkelse med bilden ”Huset på heden”, och fick som pris att under några dagar få vara assistent, åt den redan då, välkände fotografen K W Gullers. Jansson upplevde det som ”nyttigt för en amatör, att få se vilket arbete det ligger bakom en skicklig yrkesfotografs uppdrag”.

I fotokretsar blev han kanske främst känd för sin ovanliga framkallningsmetod. Hans mörkrumsteknik var omdiskuterad, några var tveksamma, andra var entusiastiska över de nya idéerna. Vad Jansson nu prövade var, att öka värmen på framkallningsvätskan. Filmen blev emellertid helt överexponerad av denna behandling, men inte skadad på något sätt, så Jansson fortsatte sina försök. Han utvecklade och förbättrade sin metod under många år, och den gick således ut på, att filmen underexponerades med tre steg vid själva fotograferingen, och därefter framkallades i 40 graders varm framkallningsvätska. Filmen, som hela tiden skulle vara i rörelse, drogs lugnt genom den varma ”soppan” i några få minuter. Därefter var framkallningen klar. Finessen med att använda denna okonventionella metod var, enligt Jansson, att undvika grova och storkorniga bilder, som han avskydde.

Metoden prövades och accepterades av många fotografer, såväl amatörer som professionella. Inte minst pressfotograferna kunde utnyttja möjligheten att använda befintligt ljus, även vid dåliga ljusförhållanden och därefter snabbt framkalla sina bilder med ”Janssonvärme”. Många var också skeptiska till metoden. Med åren fick hans metod emellertid mindre uppmärksamhet och betydelse. Det kan förklaras av, att det kom ut allt bättre och ljuskänsligare filmer på marknaden, men också av att färgfotografering ökade lavinartat. På sikt gjorde detta det svartvita mörkrumsarbetet till en verksamhet, endast för ett fåtal entusiaster.

Lennart Jansson tog alla tillfällen i akt att fotografera. Elektrikerna på Holmens Bruk hade särskilda arbetsväskor av kardläder. Där förvarade de sina verktyg, alla utom Lennart Jansson, som hade kameran i verktygslådan. Skruvmejsel och tång stoppade han ner i fickorna på arbetskläderna. Han tog kort av sina arbetskamrater och han fotograferade inne på fabriksområdet, både människor och hus.

Det skulle dröja tio år från det att han köpte sin första ”riktiga” kamera, innan elektrikern och fotoamatören Lennart Jansson blev fotograf på heltid.

Bild: Wikipedia, Christian von Sydow

Dåvarande disponenten på Holmens Bruk, Christian von Sydow, fick syn på hans inramade fotografier i fotoklubbens lokaler och blev imponerad. Christian von Sydow anlitade därefter Lennart att göra en del fotoarbete inom tjänsten som elektriker. Jansson fick med tiden allt fler uppdrag på Holmens Bruk, som hade mera med fotokunskap, än med ellära att göra, och von Sydow uppmuntrade honom att satsa på fotografyrket, och starta eget.

1958 beslutade Lennart sig för att lämna elektrikeryrket, och bli frilansfotograf på heltid. Jansson engagerades som Holmens Bruks egen industrifotograf och fick därmed en stabil ekonomisk grund att stå på. Han fick också uppdrag från en rad andra större företag. På uppdrag av bland annat BPA fotograferade han uppbyggnaden av Hageby, Ektorp och flera andra bostadsområden i Norrköping. Han har tagit ett stort antal bilder av kaktusplanteringen i Karl Johans park och av Norrköpings hamn. 1964 var han med och dokumenterade den stora utställningen NU 64, på Himmelstalundsfältet.

Ungefär samtidigt som Lennart Jansson blev frilansfotograf blev han också Stadsteaterns egen fotograf. I uppdraget ingick bland annat att dokumentera teaterns olika föreställningar.

I januari 1965 hade Lennart Jansson sin första utställning, med egna bilder. Den arrangerades av Konstforum på Stenhuset i Norrköping. Det var i detta sammanhang som Walter Loewe presenterade Lennart Jansson som ”en enkelhetens fotograf”. Snabba ögonblicksbilder och genomtänkt komposition kan sägas vara två av de mest utmärkande dragen för Janssons fotograferande. Han ville ta bilder, som kunde ge betraktaren något mer än bara en dokumentär kunskap. Jansson hade ”ambition att fånga stämningar framför det rent dokumenterande fotograferandet”.

Bild: Foto av Lennart Jansson, Södra Promenaden

För att få de bästa bilderna skulle man lite planlöst flanera omkring med kameran runt halsen, samtidigt som man uppmärksamt studerade sin omgivning. Man måste alltid ha kameran till hands, skriver Lennart Jansson själv i en artikel, i tidskriften Foto under rubriken ”Motiv överallt”. De bra tillfällena kommer aldrig på beställning, dem måste man vara beredd att fånga när tillfället ges.

Lennart Jansson dog i december 1995, efter att i mer än fyrtio år tagit bilder av Norrköpingsborna och deras stad. Sonen Tommy Jansson sammanfattar: ”Med kameran var blygheten och rädslan borta och min far, fotografen, vågade söka sig till den närhet han sökte för sina bilder”.

Foto: turistnorrkoping

Efter Lennart Janssons död köpte Stadsmuséet fotosamlingen, för att kunna använda bilderna i arbetet med att bevara även vår moderna historia åt eftervärlden.

Bild: Google bilder

Källor: Folkbladet (1994-12-14), Enkelhetens fotograf, Ett porträtt av Norrköpingsfotografen Lennart Jansson, Norrköpings stadsmuseum 1977, Text: Annika Alzén

A.P/Ldm

Tillbaka

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s