Det finns inte många äldre byggnader i Norrköping, som har en exteriör, som hos en betraktare väcker så mycket intresse, som fastigheten vid Gamla Rådstugugatan 26 i kvarteret Vågskålen.
Foto: turistnorrkoping, Sockermästarnas hus
Husets ålderdomliga struktur pekar mot att det är från mitten av 1700-talet, men dess exakta ålder har inte gått att fastställa. Det stora huset som ligger direkt söder om huset, kan däremot med säkerhet dateras till 1741. Man kallar det fortfarande för Sockerbruket Gripen. Professor Carl Linneaus, (senare von Linné), som i maj det året, passerade genom staden på sin resa till Öland och Gotland, har efter ett besök i sockerbruket, ingående beskrivit den nyligen påbörjade tillverkningen av ”såckertoppar”. Fabriksbyggnaden, ett verkligt höghus efter den tidens förhållande, hade uppförts av intressenterna i sockerbruket, vilka genom en rad köp under åren 1739-1742, köpt samtliga fyra tomter i kvarteret Vågskålen.
Bild: Wikipedia
Det är ett ganska märkligt förhållande att dessa tomter, vilka snart nog fick den gemensamma beteckningen ”nr 1+2+3+4, kvarteret Vågskålen”, har kunnat hållas samman som en enda enhet, ända in till våra dagar.
Det finns många omständigheter som tyder på att fastigheten, i nära anslutning till fabriksbyggnaden, norr om den, utmed Gamla Rådstugugatan, kom till vid samma tid. Den bör redan från början ha byggts i två våningar med vind. Det bruna taket täcktes med svart, eller som man gärna sa, ”blått” tegel. Det fanns 29 fönsterlufter, enligt kronoräkenskaperna från 1740- och 1750-talen. Som jämförelse kan nämnas att sockerbruksfasaden, enligt Linnés utsago, hade åtta våningar och inte mindre än 105 fönsterlufter.
Det förra huset blev, med all sannolikhet, byggt för att man i det skulle skapa lokaler för brukets administration, samt som bostäder åt importerad arbetskraft. Personalen till Sockerbrukets fabrik hämtades i stor utsträckning från Holland. Det verkar som om den förste fabrikschefen, sockermästaren, som hette Freimuth, ska ha bott i huset, behagligt nära sin arbetsplats. Redan efter något år flyttade en annan sockermästare in i huset, Johann Tapp. På grund av sockerbrukets privilegier hade de båda mästarna förmånen att slippa betala skatt i staden.
Ett annat av namnen, som kan nämnas från husets hyresgästförteckning, är Petter Swartz som blev bokhållare vid Gripen 1751, men som inom kort började ägna sig åt snusfabrikation vid samma gata istället.
Man lägger också märke till en sockerbruksgesäll, Johan Loos, (möjligen Loss), från Hamburg, som snart avancerade till sockermästare. Norrköpingsforskaren Edward Ringborg har antagit att denne Loos har funnits som sockermästare vid Gripen till slutet av 1700-talet, men i verkligheten avled han 1779. Han efterträddes av sonen Henrik Loos, som med sin familj fanns kvar i ”Sockermästaren hus” till år 1800.
För att återgå till själva huset, finner man ett säkert belägg för dess existens vid tiden för ståndsriksdagen i Norrköping 1769. När magistraten, på order från högsta ort, lät inventera stadens inkvarteringsmöjligheter, fann man detta hus så ståndsmässigt, att man skulle kunna inrymma något av de ”furstliga hoven” där.
Av byggnadens fem salar, tio kammare, och två kök ansågs tre salar, åtta kammare och ett kök, med åtskilliga andra utrymmen kunna upplåtas.
Den som fick disponera dessa lokaliteter var arvprinsen Fredrik Adolf, tredje sonen till kungaparet Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika. Prinsen fick betala en rundlig summa i hyra för sitt boende.
Trots att arvprinsen bara var 20 år och hade en informator, hade han även en egen uppvaktning, ett eget hov, precis som sina båda äldre bröder. Den ena brodern, Kronprins Gustav, (Gustav III) höll hov i Westerbergska, numera Eschelsonska huset, vid Gamla Torget, medan den andra, hertig Karl, hade sin furstliga logi i ett hus i kvarteret Gripen vid samma torg.
Foto: turistnorrkoping
Sockermästarnas hus finns utsatt på Jonas Brolins förträffliga ”Grundritning öfwer Stapelftaden Norrköping” från 1769 och huset finns även med på den lilla ”guide”, en karta i fickformat, som trycktes samma år, till riksdagsmännens vägledning.
Man kan förstå att sockermästaren och hans familj fick det trångt i huset, det gällde även en annan invånare där, sockerbrukets bokhållare, Anders Stenwall. Mot slutet av året fick denne, som verkar ha varit en lätt rubbad person, herostratisk (* Se Anm 1) ryktbarhet, när han gav anledning till en mycket märklig tryckfrihetsprocess, kanske den första i landet. Det här är vad som hände:
När riksdagen, efter sitt möte i Norrköping, flyttat tillbaka sitt arbete till Stockholm, hade en anonym insändare uttalat sig nedsättande om ständerna i Norrköpings Weko-Tidningar. Tidningens utgivare, Johan Benjamin Blume, sattes i civil arrest, men fick gå fri från ansvar, sedan han röjt insändarskribentens namn. Skribenten, som var bokhållaren Anders Stenwall, anmälde sig frivilligt hos ”rådstuvurätten”. Stenwall blev omedelbart häktad och dömdes, efter en rätt kort rannsakning, för ”högst lastande och förgripelige” uttalanden mot Riksens ständer, att mista livet. ”Rådstuvurätten” bedömde, med tillämpning av den nyligen tillkomna Tryckfrihetsförordningen av år 1766, Stenwalls ganska oskyldiga skriveri som högförrädiskt, men Göta hovrätt, som fick sig domen underställd, utmätte ett mera rimligt straff, eller ”fjorton dagars fängelse wid watn och bröd”. Kungliga Majestätet fastställde domen och sockerbruket måste under ett par veckor avvara sin bokhållare, som i Corps de Gardets kylslagna arrestlokal fick begrunda risken av att skriva insändare.
Myndigheterna var, som framgått, långt strängare i sin syn på en samhällskritisk tidningsartikel på 1700-talet, än i våra dagar. Man kan av handlingarna utläsa att den stackars dödsdömde Stenwall fick gå tillbaka till sin tjänst vid Gripen, som styrdes av den kraftfulla Madame Maria Christina Westerberg.
Äganderätten till sockerbruket och dess fastigheter i kvarteret Vågskålen var uppdelat på ett stort antal personer. De flesta hörde till stadens borgarklass. Genom en mängd arv hit och dit, blev äganderätten slutligen så splittrad, att den kunde räknas i 108-delar. Flera av den gustavianska tidens kända norrköpingssläkter, som Wadström, Eckhoff, Palm och Braad hade andelar i Gripen.
- Foto: turistnorrkoping, Christian Eberstein, ur Gamla Norrköpingsgårdar, Anders Törnvall
Sockerbrukets tillverkning leddes under 1700-talets sista decennier av sockermästaren Henrik Loos. Äganderätten till företaget övergick då, genom en lång följd av köp, till brukspatronen Christian Eberstein. Under namnet Eberstein & C:o drevs inte bara sockerbruket, utan även flera andra industrier och en stor handelsrörelse. I handelsbolaget ingick ett par släktingar till Eberstein, Johan Gustaf Norstedt och Daniel Eberstein, (Oxelgren), vilka från omkring 1780 drev företaget tillsammans. Efter Daniel Ebersteins död, 1810, var Norstedt ensam ägare av Gripen till 1830, då han mot ett flertal lantegendomar, bytte bort fastigheterna i kvarteret Vågskålen till Daniel Ebersteins måg, Didrik Reder (1785-1847).
Foto: turistnorrkoping, G:a Rådstugugatan 26, ur Gamla Norrköpingsgårdar, Anders Törnvall
Didrik Reder, som var av tysk härkomst, behöll sockerbruket endast några år. Hans systerson Jacob von Leesen, (1802-1876), var bördig från Hamburg och hade tillträtt tjänsten som sockermästare vid Gripen 1829. Jacob von Leesen bodde några år i sockermästarnas hus, men skaffade sig 1833 en egen gård i kvarteret Paraden, söder om Gamla Torget. Efter att ha köpt Gripen av sin morbror 1836 drev von Leesen bruket ända till 1865, då han överlät det till det nybildade Aktiebolaget Gripen. Samtliga byggnader i kvarteret ingick i köpet. Bottenvåningen i stenhuset användes för försäljning av bland annat socker och sirap. I den södra delen var det stora magasin med vackert välvda tak, de finns ännu kvar. I den övre våningen bodde brukspatron Reder med sin fru och en betjänt, i ett tiotal år. Från 1849 hittar man att von Leesen, med sin familj disponerar denna våning.
På 1860-talet bosatte sig von Leesen på sin egendom Krusenhof i Kvillinge socken. I Norrköping är han väl känd som stor filantrop och en frikostig donator. Det finns en gata uppkallad efter honom i Norrköping, von Leesengatan.
Foto: turistnorrkoping
Till 1889 låg ett mindre trähus med gaveln mot Gamla Rådstugugatan, mellan sockermästarnas hus och den stora fabriksbyggnaden. Det huset revs samma år och därmed bereddes rum för en tillbyggnad till fabrikshuset, vilket alltså kom att ligga vägg i vägg med sockmästarhuset, det så ofta kallade ”Gripens boningshus”.
Själva bruksbyggnadens fasad blev nästan tio meter längre, men boningshuset fick i stort sett behålla sin exteriör. I samband med ombyggnaden av sockerbruket utrustades sockermästarhuset med sin tredje och sydligaste vindskupa mot gatan. Dessutom hade i början av 1880-talet, utöver de två ursprungliga dörrarna, en tredje dörr tagits upp, i fasaden mot gatan.
Sedan sockerbruket övergått till Aktiebolaget Gripen användes husets övre våning som kontor för styrelsens sammanträden och disponentbostad.
När sedan Aktiebolaget Gripen överlät sin rörelse och fastigheterna till Svenska Sockerfabriks Aktiebolag, lades bruket ner 1913, på grund av sitt otidsenliga skick.
Under första världskrigets år användes sockermästarnas hus för kontors- och lagerändamål, med en vaktmästare och en telefonist som de enda hyresgästerna.
Av Norrköpings stads verkligt gamla byggnader kan man väl påstå att ”Sockermästarnas hus” är väl värt att bevara, det anses av många vara Norrköpings vackraste 1700-talshus.
*Anm 1) Herostratisk = ryktbar genom illdåd
Den här artikeln är publicerad med reservation för eventuella felaktigheter och feltolkningar.
Källa: Den här artikeln är ett fritt utdrag ur Gamla Norrköpingsgårdar, Anders Törnvall, tryckt 1968
Ldm
norrkopingprojekt´s Blog 