En byggnad som, framför andra, tilldrar sig uppmärksamhet inom stadsdelen Nordantill i Norrköping, är det trähus som ligger vid Skvallertorget, vid tomt nr 7 i kvarteret Bergsbron, med adress Västgötegatan 25. Takresningen och det ålderdomliga utseendet över huvud taget, antyder att huset kommit till någon gång under 1700-talet. Det har inte gått att fastställa vilket år huset är byggt, men med stor sannolikhet tillkom det under 1740-talet.
Foto: turistnorrköping, Bergsbron mot Skvallertorget 1879, Norrköpings Tidningars almanacka augusti 2008
Mot slutet av kung Karl XII:s tid verkar tomten ha ägts av handelsmannen Peter Eckoff, som avled 1716. I rådhusarkivet finns en unik, topografiskt otymplig karta, ritad av trädgårdsmästaren och borgaren Joseph Jönberg i juli 1720. Kartan föreställer Norrköpings stad, som han mindes den innan den ödelades av ryssarna 1719.
På tomten närmast öster om Bergsbrons norra landfäste har Jönberg skrivit namnet ”Ekhoff”. Med det har han otvivelaktigt avsett Peter Eckhoffs änka Margaretha Lampert, född 1684. I makarna Eckhoffs äktenskap fanns flera barn, bland dem sonen Claes, född 1711.
Margaretha Lampert, eller Madame Eckhoff, som hon kallades, verkar ha sluppit undan den ryska brandskattningen bättre än många andra norrköpingsbor. Tillsammans med sina minderåriga barn tycks hon ha bott i ett provisoriskt hus på den eldhärjade tomten under 1720- och 1730-talen. Hon var uppenbarligen även affärskvinna, hon återupptog nämligen, med framgång, makens handelsrörelse. Hennes äldste son, Hans, fick gå i lära i Stockholm för fortbildning i faderns yrke. Den yngre brodern, Claes, gick i lära hos sin mor i handelsboden vid Skvallertorget.
Foto: turistnorrkoping, Bergslagsgården sett från strömsidan
Man kan, på grund av flera omständigheter, räkna med att Madame Eckhoff, senast i början av 1740-talet, lät uppföra det pampiga trähuset på tomten invid Bergsbron. När den så kallade fönsterskatten infördes av myndigheterna 1743 fick hon nämligen betala sådan ”skatt på luft och ljus”, eftersom det fanns 12 fönsterlufter på huset .
I en brandförsäkringshandling av den 4 september 1798 finns vidare följande beskrivning på huset: ”En träbyggning av furutimmer vid Wästgötegatan och Samtalstorget: uppsatt på 1740-talet, om 2ne wåningar m. wind; 29½ alnar lång, 27½ alnar bred och 13 alnar hög, täckt med dels blå dels röda tegelpannor, står på 1½ alns hög stenfot med källare under”. Husets mått stämmer väl överens med de nutida måtten, om man räknar dom i meter i stället för alnar.
När Margaretha Eckhoff gick bort, i februari 1754, hade sonen Claes, som tycks ha kallat sig Ekhoff, varit föreståndare för moderns affärsrörelse. Sonen Hans hade tidigare fått privilegium, vunnit burskap, som handelsman och flyttat snett över Skvallertorget till en fastighet i kvarteret Spetsen. Han blev senare en av borgerskapets 24 äldste, samt betrodd rådman i staden.
Claes Ekhoff antogs som handelsidkande borgare i december 1754 och beordrades därför att ingå i borgerskapets ”Cavallerie compani” och anskaffa ”Uniform mondür”. Han gifte sig fyra år senare med Christina Algehr, dotter till fabrikören Peter Christofer Algehr, som var en av sockerbruket Gripens grundare.
Foto: turistorrkoping
Sedan september 1755 var Claes Ekhoff ägare till hela fastigheten nr 7 i kvarteret Bergsbron, efter att han löst sina medarvingars andelar ”i wåto och torro”. Det uttrycket visar att det till tomten hörde en del av den förbiflytande strömmens vatten.
I husets bottenvåning fanns en sal, sju kammare, (rum), kök och förstuga, de båda sista var försedda med täljstensgolv. Det fanns nio fönsterlufter med ordinärt glas, elva halvfranska dörrar, samt ett flertal ”perlfärgade” och gröna kakelugnar. På väggarna satt omväxlande vävda tapeter och tapeter av papper. I den övre våningen fanns sex kammare, med liknande utrustning och ett kök med spis och bakugn, samt skafferi. På tomten fanns den vanliga anhopningen av uthus för husdjur och förråd.
Det kan ha varit en nackdel för Claes Ekhoff att ha ett så stort hus. 1769 var det nämligen ståndsriksdag i Norrköping och han tvingades upplåta sin stora sal med ett stort och två mindre bord, 18 stolar och två bänkar till riksmötets ”Protocoll-Deputation”, som dessutom la beslag på en kammare, med ett bord samt sex stolar. Man skulle därför kunna påstå att det gamla huset vid Skvallertorget, åtminstone till en del, tjänstgjort som riksdagshus.
Foto: turistnorrkoping
Claes Ekhoff dog i januari 1774. I sitt äktenskap med Christina Algehr hade han åtminstone två barn, sonen Claes Peter (1767-1826), som blev grosshandlare och notarius publicus i Stockholm. Där fanns även en dotter, Margaretha Cartharina, som gifte sig med handelsmannen Daniel Weijerin.
Det verkar som om Claes Ekhoffs änka, Christina, fortsatte med makens handelsrörelse endast en kort tid efter makens bortgång. På våren 1775 gifte hon om sig med häradshövdingen Pehr Granbeck. Den nya maken fick genom ett äktenskapsförord avsäga sig all giftorätt till hustruns förmögna bo, som bland annat innehöll ett arv från hennes far, Peter Algehr.
Claes Ekhoffs rörelse verkar ha övertagits av handelsmannen Carl Engeström, som i november 1772 vunnit burskap, fått privilegium, med Ekhoff som borgensman. I Norrköpings Wecko-Tidningar den 14 juni 1776 annonserades att Engeström flyttat ”sin handelsbod från framledne Claes Ekhoffs, numera häradshöfdingen Granbecks hus till Algehrska huset vid Söder Tullen, varförutom annan vanlig handel finnes friska Citroner till kiöps”. Häradshövdingen Granbeck flyttade sannolikt från Norrköping 1778, för han anges det året som bosatt på Odensfors säteri, utanför Linköping. Under de närmsta åren beboddes huset vid Skvallertorget av stämpelmästaren Johan Hilfeling och hans hustru, troligen endast som hyresgäster.
Foto: turistnorrkoping, Daniel Weijerin, ur Gamla Norrköpingsgårdar, Anders Törnvall
Från 1784 finner man handelsmannen Daniel Weijerin skriven som ägare till fastigheten. Han hade ju genom sitt äktenskap med Pehr Granbecks styvdotter, Margaretha Catharina Ekhoff, anknytning till huset och dess förutvarande ägare. Weijerin, föddes 1754 och var son till handelsmannen Johan Weijerin i Norrköping.
Innan han flyttade till fastigheten vid Bergsbron, tomt nr 7, hade han och hans familj bott och drivit handel i kvarteret Spetsen, på andra sidan Skvallertorget. Weijerin hade, förutom handeln, många andra järn i elden. Han drev bland annat ett tobaksspinneri sedan 1789 och senare även en tygfabrik. Han köpte fastigheter på olika håll i staden och på sin mark på Dragsgärdet ville han plantera träd. Han ansågs vara en klok man och var 1788-1792 talman för borgerskapets äldste. Han var även företrädare för Norrköpings borgerskap vid de viktiga riksdagarna 1789 och 1792.
Weijerin var rojalistisk sinnad och fick Vasaorden av kung Gustaf III , strax innan kungen mördades på operamaskeraden i mars 1792.
Efter att först ha varit rådman från 1797 blev Daniel Weijerin handelsborgmästare i Norrköping 1810. Vid den tiden ägde han dock inte fastigheten vid Skvallertorget.
Enligt ett salubrev från 12 juli 1796 sålde Daniel Weijerin, med sin hustrus godkännande, gården nr 7 till färgaren Martin Christoffer Hofstedt (Hoffstedt), för 3 000 riksdaler specie ”uthi Riksens ständers Contoirs Creditsedlar”. Här slutar den Ekhoffska epoken i den gamla handelsfastighetens historia och den Hoffstedtska färgargårdens historia tar vid.
Berslagsgården
I slutet av 1930-talet skedde en genomgripande förändring av en pittoresk stadsmiljö i Norrköping. Den gamla bebyggelsen utmed strömmen vid Bergsbrons norra fäste försvann ur stadsbilden. Den gamla fastigheten nr 7 i kvarteret hade tjänat ut som färgargård och de särpräglade trähusen, som delvis vilade på pålar i vattnet, var tärda av tidens tand och det strömmande vattnet.
Foto: turistnorrkoping, Bergslagsgården omkr. 1900, ur Gamla Norrköpingsgårdar, Anders Törnvall
Tomt nr 7 finns dock alltjämt kvar, med det stora trähuset, som med sin mäktiga gavel mot blickar ut mot Skvallertorget. Man kallade fastigheten för Bergslagsgården, möjligen på grund av en gammal sägen i Risingebygden, som berättar att huset skulle ha byggts av virke från den rivna mangårdsbyggnaden på herrgården Tvartorp i trakten av Rejmyre. Det finns inte något belägg för det i några gamla handlingar, men det är inte uteslutet att det är så.
I slutet av 1700-talet ägdes fastigheten av färgaren Martin Christoffer Hoffstedt, hans familj kom från Tjällmo. Fadern var hovslagare, men sonen valde att gå i färgarlära. Efter starkt motstånd från stadens färgare fick han i november 1795 privilegium som färgare. Han bedrev sin rörelse i en träbyggnad, uppförd på 1770-talet, som bland annat inrymde två så kallade färghus och ett mälthus. Hoffstedt utvidgade efter hand sin verksamhet och uppförde ännu ett färghus i strömkanten. Detta hus kom emellertid inte att bli så gammalt. Den 19 juli 1811 härjades bebyggelsen vid Gamla Bron av en omfattande eldsvåda. Just vid den Hoffstedtska tomten lyckades man hejda eldens framfart, främst genom att det nya färghuset revs i all hast och störtades i strömmen. Det stora boningshuset skadades, men kunde räddas undan lågorna.
Martin Hoffstedt var sedan 1802 gift med Anna Justina Spaak, bördig från Ydre, och de hade flera barn. Sonen Anders Petter föddes 1806 och han började tidigt att arbeta hos fadern.
Foto: turistnorrkoping, Skvallertorget
Färgerirörelsen i Bergslagsgården utvecklades ganska långsamt och den hörde inte till stadens större i branschen. Den drevs naturligt nog hantverksmässigt, men omkring 1830 förekommer företaget i Norrköpings industriella uppgifter, med fem anställda och 2 000 riksdaler banco i årligt tillverkningsvärde.
Sonen Anders Petter stod som färgeriföreståndare och fadern ägnade sig mera åt andra saker, bland annat rätt stora fastighetsaffärer. Han köpte åtskilliga hus i Norrköping och även fastigheter på landsbygden. Till exempel ägde han under åren 1831-1837 Ståthöga, som han bodde på under sommaren.
På gamla dagar överlät Martin Hoffstedt färgeriet till sonen helt och 1843 lämnade han även över Bergslagsgården till sonen, i utbyte mot en gård i kvarteret Kullen. Där bodde han fram till sin död 1846.
Färgaren Anders Petter Hoffstedt kallades även fabrikör, han drev vid sidan av sitt yrke även ett mindre klädesväveri. Han var gift med Amalia Asklöf, som tillhörde den gamla norrköpingssläkten Asklöf. Anders Petter överlevde sin far i endast två år. I bouppteckningen som upprättades 1848, upptas Bergsbron nr 7 till ett värde av 13 710 riksdaler banco.
Dödsboet, efter A P Hoffstedt, överlät färgerifastigheten till fabrikören av ”judiska nationen” Alex. Ludvig Soldin (1798-1869). Soldin bodde i huset med sin familj i några år men flyttade 1853 till Stockholm och sålde då fastigheten till sin hustrus, Hanna Eliassons, brorson, Levi Joseph Eliasson (1818-1886).
Levi Joseph Eliasson hade gått som gesäll hos Soldin och avancerat till verkmästare. Han bodde inte i Bergsbron nr 7, utan i kvarteret Berget. I huset vid Bergsbron bodde andra hyresgäster, bland dem klädesfabrikören A Th. de Bruyn som hörde till en, sedan 1600-talet, verksam släkt i Norrköpings industriella sammanhang . Eliasson flyttade efter några år till Stockholm.
Eliassons efterföljare som ägare till fastigheten blev Johan Jacob Ros (1819-1890), en dalmas som kommit till Norrköping i tjugoårsåldern. Han hade drivit en klädesfabrik ihop med Joh. W. Sebart men fortsatte, i eget namn, med färgeri och klädestillverkning i Bergslagsgården. Han tycks ha varit den första som använt ångkraft för färgerirörelsen. Han var tekniskt kunnig och fick 1876 ett pris för sin maskin för bränntorvsberedning. Kort innan det, hade han avyttrat sin fastighet och rörelse till fabrikören Johan Reinhold Lomell för 77 000 riksdaler. Lomell disponerade den nedre våningen av huset och hyrde ut resten.
Nästa ägare till fastigheten blev fabrikören Anders Theodor Abrahamson, som köpte den i maj 1880. Abrahamson, som tillhörde en färgaresläkt i Norrköping, satte nytt liv i rörelsen.
Foto: turistnorrkoping, Anders Theodor och Ida Sofia Abrahamson, ur Gamla Norrköpingsgårdar, Anders Törnvall
Efter Abrahamsons död 1887, han blev bara 51 år gammal, fortsatte hans änka, Ida Sofia Abrahamson, med rörelsen. Fastigheten kom efterhand att kallas ”Abrahamsonska gården”. Vid den här tiden hade bostadshuset en port med trappa åt Västgötegatan och var brunmålat. Från ett ångdrivet pannhus på gården höjde sig en lång skorsten som ett karakteristiskt inslag i stadsbilden.
Foto: turistnorrkoping, Färgarhus och bodar vid strömmen omkr. 1930, ur Gamla Norrköpingsgårdar, Anders Törnvall
På 1880-talet drev Bergsbro AB mjölhandel i en del av bottenvåningen i huset. Färgerirörelsen drevs vidare av Ida Sofia Abrahamsons fosterdotter, Therese Tillqvist och hennes man Theodor Abrahamson, (1868-1918), som var brorson till Anders Theodor Abrahamson. Färgeriet drevs i de gamla lokalerna ända fram till 1935, då den övertogs av Abrahamsons Beredningsaktiebolag.
Foto: turistnorrkoping, Bergslagsgården omkr. 1950, ur Gamla Norrköpingsgårdar, Anders Törnvall
Sedan Bergsbron nr 7 på våren 1932 sålts till Konsumtionsföreningen Norrköping m. o. ändrades snart husets undervåning till en stor affärslokal. Ändringen, som bland annat innebar att man tog upp två butiksdörrar och moderna skyltfönster, ut mot Västgötegatan, var säkert motiverad, ur affärssynpunkt. Den beklagades dock av förespråkare för god kulturvård i staden.
Under den gamla gårdens marknivå döljer sig fortfarande mycket av intresse, nämligen välvda källare från 1719, när ryssarna brände ner staden. Det fanns en uthuslänga från vars gavel det ledde trappor ner till källarutrymmen i två våningar. Det undre källarrummet, långt nere i jorden, är en ganska pampig sal, försedd med en öppen eldstad. Även under bostadshuset ligger en välvd källare, som verkar ha haft en förbindelse med de andra utrymmena under uthusen.
Där lämnar vi Bergslagsgården, i kvarteret Bergsbron, tomt nr 7, med sin intressanta historia.
Den här artikeln är publicerad med reservation för eventuella felaktigheter och feltolkningar.
Källa: Den här artikeln är ett fritt utdrag ur Gamla Norrköpingsgårdar, Anders Törnvall, tryckt 1968
Ldm
norrkopingprojekt´s Blog 