Häxprocesser i Sverige, Europa och USA

Det är obegripligt att så många, både kvinnor och män, avrättades bara för att någon sade att de var häxor. Häxjakten pågick under större delen av 1500- och 1600-talet, men i Sverige nådde den sin kulmen mellan åren 1668 och 1676, då nära 300 människor offrades. De flesta var kvinnor, ofta änkor. Vilket var betydligt färre än antalet män som under samma tid avrättades för tidelag.

Bildmontage: turistnorrkoping

Hur startade ”Den stora häxjakten”?

En person som ansågs kapabel att förändra en annan persons öde genom rituella eller magiska handlingar, ofta med skadlig följd, kallades för häxa. Det ansågs att häxorna inte bara gjorde skada, de ansågs även tillhöra en sekt som var i förbund med djävulen. Det sades att de skrivit kontrakt med honom och signerat det med sitt eget blod. Detta ansågs vara ett mycket grovt brott. Hade en person väl dömts som häxa, överlevde hon sällan. Erkände hon, brändes hon på bål. Var hon däremot ångerfull kunde hon hängas innan hon brändes. Kunde det inte bevisas att hon var skyldig fick hon leva, men blev då landsförvisad.

Bildmontage: turistnorrkoping

En förklaring till varför häxjakten blev så utbredd är boken ”Häxhammaren”. Den skrevs av Jacob Sprenger och Heinrich Kramer (Institor). I den fanns anvisningar om hur häxor skulle spåras upp och bestraffas. Bokens författare hade fått i uppdrag av påven Innocentius VIII, just att söka upp och förinta häxor.

Innocentius VIII

Detta kom sig av att påven stiftat en ”bulla”, en slags lag, om förföljelse och bestraffning av personer som ägnade sig åt häxkonster. Han menade att alltför många människor, både kvinnor och män, försummade sin katolska tro, för att istället vänslas med djävulen. Många trodde också att de, med sina trolldomar och häxkonster, orsakade missväxt av skörden, sjukdom, och ond bråd död hos barn och djur.

Bildmontage: turistnorrkoping

I ”Häxbullan” görs en koppling mellan häxeri och förgöring, vilket var en stor anledning till häxjakten. Eftersom ingen kunde ifrågasätta varken kristendomen eller djävulens existens, ansågs ett förbund med Satan vara det grövsta brott en människa kunde begå, då det innebar att man förnekade Gud. Om en förmodad häxa erkände, eller tog tillbaka ett erkännande, utgick domaren ofta från att hon rådfrågat djävulen.

Vilka ägnade sig åt häxjakt?

Från början var det mest kyrkan som ägnade sig åt häxjakten, men mot slutet av 1500-talet hade de världsliga domstolarna tagit över förföljelsen. Under slutet av 1500-talet och början av 1600-talet skrev många kungliga domare böcker om djävulsläran. Vissa blev riktiga storsäljare.

År 1608 fick Sverige en ny, sträng häxlag som föreskrev dödsstraff för alla former av trolldom grundad på bibelns bud ”du skall icke låta en trollkona leva”, och under 1610-talet avrättades flera ”häxor” i Östergötland på order av prinsessan Maria Elisabet.

Bild: Wikipedia

Lussi från Svarttorp i Hällestad bekände att hon farit till Blåkulla och haft sex med Satan, sju kvinnor avrättades i Finspång 1617. Den första processvågen i Sverige, som inträffade mellan 1590-talet och 1610-talet (vilket också var den intensivaste perioden ute i Europa), avstannade på 1620-talet, och de följande 40 åren var trolldomsfall som ledde till avrättning mycket sällsynta i Sverige. Dessa första förföljelser var få jämfört med den stora hysterin som skulle bryta ut 1668. År 1635 uttryckte riksdagen, som skulle bekräfta dödsstraffen som avkunnats av de lokala domstolarna, sin lättnad över att inget trolldomsfall hade rapporterats på flera år. Häxprocesser förekom knappt under drottning Kristinas regeringstid.

Bild: Wikipedia

År 1648 hölls den principiellt viktiga processen mot Olof Månsson, som slutade med en mild dom. Han anklagades för häxeri och djävulspakt. Olof Månsson från Nyköping erkände att han skriftligen hade försvurit sig till Satan. Han hade kopierat ett redan använt djävulskontrakt för att visa upp det som kuriosa, men han ångrade sig och bad om nåd. Hovrätten kunde inte enas om domen utan förde vidare domen till drottning Kristina, som i sin tur bad om råd från teologerna i form av biskopen i Strängnäs och kyrkoherden i Stockholm. Prästerna svarade att den anklagade förtjänade att dö och att drottningen kunde verkställa avrättningen om hon så önskade. Det fanns även argument för, om hon av någon anledning ville frikänna honom, visserligen var Olof Månsson en vidrig avgudadyrkare, men det var också katoliker, ateister, alkoholister och människor som förnekade Gud, tillbad träd och djur, sin buk eller pengar, genom att äta för mycket eller vara giriga. Man kunde inte avrätta alla, alltså kunde Hennes Majestät antingen avrätta eller frikänna honom.

Bildmontage: turistnorrkoping

Kristina valde att ge honom straffet, kyrkoplikt. Det var en tidigare använd bestraffning. Den som hade dömts eller benådats från ett dödsstraff kunde i stället bli dömda till böter. Kunde man inte betala böterna, omvandlades straffet till kroppsstraff förenat med kyrkoplikt. Det fanns två olika kyrkoplikter, den uppenbara och den enskilda. Den uppenbara kyrkoplikten innebar att man inför sin församling under gudstjänsten gick upp på pliktpallen, erkände sin skuld och betygade sin ånger. Den enskilda innebar att man återupptogs i församlingen och att man i sakristian före eller efter själva gudstjänsten tillsammans med prästen, samt några utvalda församlingsmedlemmar erkände sitt brott och betygade sin ånger, om Olof nu fick en mild dom, så får man väl anta att han dömdes till enskild kyrkoplikt.

Pliktpall

Vintern 1649 gav hon order om att den påbörjade häxprocessen i den svenska provinsen Bremen-Verden i Tyskland skulle upphöra för att den inte skulle utveckla sig till en massprocess. Det förekom dock dödsstraff även vid trolldomsfall under denna tid. År 1650 hade två gamla kvinnor i Umeå erkänt att de rest till Blåkulla och använt trollkatter för att mjölka andras kor och dömts till döden enligt Bibelns text ”du skall inte låta en trollkona leva”, då Hovrätten, som befäst domen till halshuggning med efterföljande bål refererade målet för Kristina, godkände hon dödsdomen. År 1653 dömdes också en kvinna från Lit i Jämtland till döden för att ha dödat boskap med magi. Det anses som den sista dödsdomen för trolldom i Sverige före 1668. Mellan 1596 och 1668 beräknas något under hundra avrättningar för häxeri ha inträffat i Sverige.

Bildmontage: turistnorrkoping

Under tiden för häxjakten skylldes de flesta problem och kriser, som uppstod mellan människor i bondesamhället, på häxor. Det var bland annat krig, pest, svält och dålig ekonomi. Det var vanligt att folket i en by pekade ut någon som häxa, för att sedan förfölja henne, hon jagades och piskades, för att sedan stenas till döds, eller slås ihjäl med en påk. Under den här tiden fanns det människor som hävdade att de kunde se på en person om hon var häxa. De drog fram genom byarna och pekade ut folk. Detta förekom även i Sverige.

Den mest kända visgossen var den så kallade ”gävlepojken”, Johan Grijs. ”Visgosse” var den vanliga benämningen på barnvittnen under de häxprocesser som hölls under det stora oväsendets tid i Sverige åren 1668-1676. Benämningen används särskilt om de tiggarpojkar som vandrade omkring mellan landskapen och försörjde sig på att peka ut häxor. I mars 1675 kom han till Uppsala. Han sade att han kunde känna igen häxor på ett märke djävulen satt i deras pannor. Han pekade ut nio kvinnor, men domaren trodde inte på honom. Han for vidare till Stockholm där han lyckades bättre. Han startade där en häxhysteri som ledde till att åtta kvinnor avrättades, ett otal anklagades och fängslades. Han avslöjades tack och lov snart som en bluff, och avrättades 1676.

Bildmontage: turistnorrkoping

En 16-åring från Frankrike hävdade att häxor hade en sammetsartad vårta i ansiktet. Han reste genom trettio byar år 1670, och pekade ut 6210 häxor. Det blev uppror i hela provinsen, och det sociala livet bröt samman. I många fall av misstänkt häxeri, var de enda vittnena barn, som sett någonting de inte förstått, trott sig se något övernaturligt, eller i vissa fall drömt en konstig dröm om att de blivit bortförda under natten. De berättade det för sina föräldrar, som gick och anmälde vad de hört. Eftersom den huvudsakliga anklagelsen mot häxor under denna tid var att de kidnappade barn, som de förde med sig till Satan i Blåkulla, så var vittnena oftast barn. Genom kringvandrande tiggarpojkar spred sig också hysterin, då föräldrar, som hört ryktena och var oroliga för sina barn, gav tiggarpojkarna mat mot att de pekade ut traktens häxor. På detta sätt kom häxprocesserna till Västerbotten och Uppland.

Bildmontage: turistnorrkoping

Under häxprocesserna i Torsåker fick två visgossar stå vid kyrkporten och peka ut vilka av kvinnorna som var häxor, av de som gick in i kyrkan. Det fanns även ”visflickor”, även om dessa mer sällan var yrkesvittnen, de mest kända visflickorna var Gertrud Svensdotter och Lisbet Carlsdotter. Gertrud Svensdotter fick 19 maj 1669 bevittna avrättningen av de 8 dödsdömda hon hade vittnat mot. Hon gifte sig 1673 med Lars Mattson, som också varit ett av barnvittnena, och fick då överta faderns fastrars gård. Hon kallades 1670 ned till prästgården för att underhålla prästens gäster med sin blåkullaberättelse. 1675 begravdes hon en vecka efter att hon fött en son som också dog, antingen av barnsäng, eller av en pest som tros ha härjat i trakten då. Lisbet Carlsdotter erkände att hon hade vittnat falskt, hon avrättades 20 december 1676.

Bild: turistnorrkoping, Häxor och häxkonst, Peter Carlsson

Vem var en häxa?

Det fanns många sätt att ta reda på om en person var en häxa. Ett sätt var ”vattenprovet”. Det var en metod som användes redan på medeltiden för att avslöja brottslingar. Vattenprovet gick ut på att den misstänkta, med sammanbundna händer och fötter, sänktes ned i djupt vatten. Sjönk hon var hon oskyldig, men flöt hon ansågs hon vara skyddad av djävulen. En annan bevismetod grundades på att häxor kunde flyga, eftersom de var i förbund med djävulen. Om en misstänkt kvinna vägde mindre än hon såg ut att göra, dömdes hon som häxa. En tredje metod var att hitta det så kallade ”häxmärket”, ett märke som djävulen gett alla sina tjänare. Den misstänkta kvinnan rakades för att man lättare skulle hitta denna punkt, som sades vara okänslig för smärta och som inte blödde.

Foto: turistnorrkoping, Häxor och häxkonster, Peter Carlsson

Genom rakningen fick man samtidigt bort den skyddande djävulsamulett som häxorna gömde i håret. När den misstänkta häxan blivit rakad, stack man henne med nålar, tills dess man hittade en punkt där hon inte reagerade. Det var häxmärket. Om hon inte alls visade tecken på smärta, tog man detta som ytterligare ett tecken på skuld. Man ansåg då att det var djävulen som skyddade henne från smärtan.

Bild: turistnorrkoping

Blåkulla

Barnens vittnesmål gav oftast ett liknande vittnesmål om Blåkulla:

Blåkulla festade man som på ett bondbröllop, man drack, åt och dansade. Man hade sex till ljuset av ljus som stuckits i kvinnors slidor medan Djävulen låg under bordet och skrattade så rummet dånade. Helveteselden pyrde upp genom hål i golvet där man kunde se de pinade själarna i helvetet. Man dansade med ryggen mot varandra och gjorde allt baklänges mot hur man gjorde i verkliga livet. Gifte sig med flera personer samtidigt och hade sex med Satan och djävlarna vars penisar var kalla och sperman var vatten som grodor föddes ur, grodorna sopades senare upp från golvet och maldes till smör. Då man sedan vaknade värkte kroppen, maten man åt hade försvunnit och gjort en hungrig, de gåvor man fått hade blivit till spån.

Foto: hem.passagen.se - Blå Jungfrun "Blåkulla"

Ett intressant fenomen var att barnen, förutom Satan och demoner, också sade sig ha sett änglar i Blåkulla. Vägg i vägg med Satans matsal låg änglarnas kammare Vitkulla, inredd med bänkar som i en kyrksal och helt och hållet i vitt från golv till tak, varifrån Gud i en grå kåpa och grått skägg ropar till dem ”Kommen hit i ären mina barn”. Änglarna hade fågelklor till händer och fötter, några flög omkring och de var klädda i vitt linne, mässärkar och snäva byxor, och de slog satansmaten ur händerna på barnen, grät tårar stora som ärtor och bad dem bekänna så att häxorna kunde utrotas. Deras budskap var att människor inte skulle arbeta på torsdagskvällar, inte använda mössor med krusade tröjärmar, inte sälja tobak till överpris.

Foto: turistnorrkoping, Häxor och häxkonster, Peter Carlsson

Barnen var ju inte endast offer för häxorna som tagit dem dit, i Blåkulla hade barnen också själva deltagit i sexuell synd och försvurit sig till Djävulen och ätit hans mat. Att änglarna försökte hjälpa dem var därför ett sätt för barnen att understryka att de i första hand varit häxornas offer, och ”Blåkullas vita änglar” var populära bland vittnesmålen. Men domstolarna var aldrig särskilt intresserade av änglarna. Rätten frågade varför änglarna, om de hade försökt hindra dem från att äta av satansmaten, inte försökt hindra dem att göra värre saker, som att t ex ha sex med djävlarna.

Bild: Wikipedia, Karl XI

Det stora oväsendet eller Det stora blåkullabullret var en masshysteri som under åtta år av Karl XI:s regeringstid, mellan 1668 och 1676, förorsakade en stor mängd häxprocesser i Sverige. Det ledde till nästan 300 människors död innan det stoppades. Det var under denna tid som majoriteten av Sveriges häxprocesser hölls. Av de omkring 400 personer som avrättades för trolldom i Sverige mellan 1492 och 1704, avrättades omkring 300 mellan 1668 och 1676. Endast en person under de stora häxprocesserna 1668-1676, Malin Matsdotter, blev bränd levande på bål – i de andra fallen var personerna redan avrättade genom halshuggning och endast kroppen brändes upp.

Bildmontage: turistnorrkoping

En häxprocess där de dömda faktiskt blev brända levande i Sverige före 1668, var vid häxprocessen i Finspång 1617, därför räknas den som Sveriges grymmaste häxprocess. Kvinnorna ställdes bundna på knä vid kanten av ett stup ned till en ravin, där man antänt en stor eld. Man hällde sedan tjära över kvinnorna och knuffade ned dem i det brinnande bålet nedanför. Det skedde vid den gamla farvägen mellan Finspång och Vingåker. I århundraden har sägner om processen i skogen norr om Finspång levt vidare i folkmun. En del av den gamla vägen har kallats Blåkullebackarna. En liten tjärn heter Trollkärings göl. Berget heter Ättestupan och gränsmärket mellan Risinge och Hällestads socknar heter på gamla kartor Trollkärings röse. Ett stycke bort ligger en häll där trollen sägs dansa på midsommarnatten. Det finns också en grotta där kvinnorna ska ha gömt sig från myndigheterna en tid. Enligt legenden sägs det att kvinnoröster ibland ropar förtvivlat ”Jag är oskyldig!” i skogen. Den som dristar sig till att härma dessa röster faller död till marken innan solen gått ned. Under den stora häxjakten 1668 -1676, förekom det inga processer i Götaland.

Foto: turistnorrkoping, Häxor och häxkonster, Peter Carlsson

Greta Norström, född 1766, dotter till en sergeant, var ett vittne i Sveriges kanske sista trolldomsmål, innan lagen om häxeri avskaffades. Vid biskopsvisitationen i Älvdalen i juli 1778 förhördes hon, om de anklagelser hon riktat mot soldat Nils Jonssons hustru i Garberg. Hon sade att kvinnan hade ”dels lockat och tvingat henne att följa med upp på ett högt berg om nätterna där de hade ridit genom luften på en stock”. Greta medgav att hon kan ha drömt det och hennes mor sade att man i hemmet kan ha pratat om trolldom så hon hört det. Kvinnan frikändes.

Bild: Wikipedia

1779 avskaffades dödsstraffet för trolldom och satanspakt av Gustav III. Satanspakt var dock fortfarande straffbart, även om dödsstraff inte längre kunde utmätas. Så sent som 1796 dömdes två smeder av Nora tingsrätt i Västmanland, skyldiga till att ha försökt sluta en pakt med Djävulen. 1858 bröt en häxhysteri ut, kallad Blåkullafärderna i Mockfjärd, som illustrerar hur länge de gamla föreställningarna höll sig kvar. Detta var en trakt som vid denna tid var präglad av väckelserörelse. Här hade tron på att häxor rövade bort barn till Blåkulla brutit fram lik en vådeld i början av år 1858. Centralgestalt i dessa händelser var vice komminister Robert Blumenberg, som hade ett starkt grepp om ortens befolkning vid denna tidpunkt och som anses ha haft en stor del av ansvaret över hysterin. Ett exempel var en liten flicka, Anna i Myrholm, hon beskyllde en grannfru för att ha tagit henne till Blåkulla. Pastor Blumenberg förhörde flickan och ”botade” henne från detta, genom bön och handpåläggning.

Domkapitlet, frågade Blumenberg under förhör om han trodde på blåkullafärderna, han svarade att han först hade varit osäker, men att han nu inte trodde på det. Han förflyttades till en annan ort. Tre Leksandsprostar fick sedan i uppdrag att utreda ”blåkullafärderna” och Blumenbergs andel i dem. Allmänheten samlades då utanför prästgården, där kommissionen hade möte, de klagade över att deras nitiske ende frälseman, Blumenberg skulle förflyttas. Blumenberg ombads att visa hur han hade gjort för att bota de ”besatta” barnen, vilket han gjorde genom att ideligen upprepa Jesu namn i mässande ton. Kommissionen fäller domen att Blumenberg inte uppfyllt kravet på att bekämpa vidskepelse. Efter förflyttningen av Blumenberg från orten ebbade hysterin ut.

Jeanne d’Arc

Bild: Wikipedia, Jeanne d´Arc

Jeanne d’Arc var egentligen en vanlig bondflicka i tjugoårsåldern, som sade att hon fått i uppdrag av Gud att rädda Frankrike ur det hundraåriga kriget, vid 1420-talets slut. Hennes insats hjälpte fransmännen att bryta engelsmännens belägring av Orléans. Året därpå ställdes hon inför en kyrklig domstol, anklagad för kätteri, eller misstro mot religionen. Det ansågs brottsligt att hävda att Gud hade sagt åt henne att rädda Frankrike. Trots att hon räddat sitt eget folk, dömdes hon skyldig och brändes på bål i maj 1431.

Häxjakten upphör

Även om kyrkan var de som startade den vansinniga förföljelsen av misstänkta häxor, drog de sig ur ganska tidigt. De som borde pekas ut som de riktiga bovarna var nog istället de världsliga domstolarna, som anklagade, dömde, torterade och lät avrätta tusentals oskyldiga kvinnor på mycket lösa grunder. De religiösa domstolarna, de så kallade inkvisitionsdomstolarna, arbetade senare på att försöka dämpa ivern hos de vanliga domstolarna, när det gällde att döma kvinnor för häxeri.

Några viktiga personer som var med om att dämpa ivern att döma häxor, och på så vis stoppa häxjakten, var en domare i inkvisitionsdomstolen i Baskien, som vägrade att döma kvinnor som anklagats för häxeri, och Alonso de Salzar y Frias, som år 1611, genom att analysera hundratals vittnesmål bevisade att häxtron var grundad på människors godtrogenhet, sjuka fantasier, rena inbillningar, och tron på monster och demoner. Andra viktiga personer som bekämpade häxeriet var den tyske jesuiten Friedrich Spee, som 1631 anonymt gav ut sitt verk ”Cautio Criminalis reu de Processibus contra sagas”, som betyder ungefär ”Rättsliga invändningar mot häxprocesserna”. Boken blev mycket populär.

Bild: Wikipedia, Friedrich Spee

En yrkesgrupp som kämpade mot häxförföljelser var läkarna. Även de ansåg att den grundade sig på människors sjuka fantasier. Johann Weyer i Basel ansåg att de som stod anklagade för häxeri, de var svårt sjuka människor som behövde vård och medicin.

Bild: Wikipedia, Johann Weyer

Den som slutligen fick stopp på häxprocesserna ute i världen var tysken Christian Thomasius. Under sina studier i juridik kom han i kontakt med häxeriproblemet. Han kom fram till att de anklagade kvinnorna inte erkänt sig skyldiga för att de verkligen var det, utan för att få slut på tortyren. Den stoppades däremot inte helt förrän år 1740 av Fredrik den store, så Thomasius, som avled redan 1728, fick aldrig uppleva resultatet av sitt livsverk.

Bild: Wikipeida, Christian Thomasius

I Sverige brukar läkaren Urban Hjärne få ta åt sig äran för att ha stoppat häxprocesserna. Han var med när domaren lyckades få några av de ungdomar som tidigare vittnat mot häxanklagade kvinnor att erkänna att de ljugit. Detta blev en vändpunkt för häxprocesserna i Sverige.

Bild: Wikipedia, Fredrik den store

Hjärne skrev senare en analys av barnvittnesmålen i häxprocesserna. En person som redan tidigare än Hjärne reagerat mot processerna var prästen Ericus Noraeus, som vägrade att arbeta i domstolar som ägnade sig åt häxprocesser. Professor Brunnerus i Uppsala var också motståndare till barnvittnesmål, som han ansåg vara ”djävulens påfund för att föra oskyldiga in i döden”.

Bild: Wikipedia, Urban Hjärne

Viktiga årtal under häxprocessen

1272: Den första häxan i Europa brändes i Toulouse i Frankrike.

1431: Jeanne d’ Arc brändes på bål, anklagad för häxeri och kätteri.

1487: ”Häxbullan” utfärdades av påve Innocentius VIII, och ”Häxhammaren” gavs ut.

1600-1650: Minst 100 häxor och trollkarlar dömdes till döden i Sverige.

1668: Den stora häxprocessen startade i Älvdalen, för att sedan sprida sig till resten av Sverige.

1669: Den 12 augusti kom trolldomskommisionen till Mora. När de reste vidare den 25 augusti, hade 20 kvinnor och en man avrättats.

1671: Häxprocesserna pågick i Hälsingland.

1704: Den sista avrättningen av en kvinna dömd för häxeri utfördes i Sverige.

1779: Dödsstraffet för trolldom och satanspakt avskaffades av Gustav III. 

Häxor och häxkonster

Den som besöker Skottlands vindbitna kust öster om Edinburgh kommer kanske att få höra den märkliga legenden om det som hände i byn North Berwick. Historien har en viss tendens att variera i detaljerna från det ena tillfället till det andra, men dess aktörer beskrivs alltid på samma sätt, som ett gäng notoriskt illasinnade häxor. Om man ska tro på berättelsen – och här gäller det att vara på sin vakt – samlades en grupp ondskefulla män och kvinnor under hösten 1590 i en ödekyrka inte långt från Nordsjöns kust för att tillsammans utföra en faslig ritual. Häxornas målsättning, på samma gång storslagen som fruktansvärd, var att ta kontroll över naturkrafterna och ändra den skotska historiens gång genom att starta en hisklig storm till havs.

Bild: allposters.se

I den lilla kyrkan kastade häxorna omkring en vettskrämd katt, utvald att utföra deras magi. Till att börja med döpte de det olyckliga djuret i en rituell ceremoni, och sedan torterade de det på ett utstuderat grymt sätt genom att dra det fram och tillbaka över en flammande eldstad. Därpå fäste de på kattens tassar, händerna och fötterna från en död man, vars kropp de stulit från en kyrkogård i närheten, och satte fast könsorganen från den lemlästade kroppen vid kattens underliv. När detta hade gjorts bar häxorna iväg sitt offer till en pir i den närliggande byn Leith och kastade katten i havet.

Bild: electricscotland.com, Leith

Legenden förtäljer vidare att ett fruktansvärt oväder genast bröt ut, himlen blev svart och en tjutande vind svepte över det piskande havet. Ett skepp på väg från Kinghorn till Leith fångades upp av vågorna och slogs i spillror. Flera av sjömännen dödades. Tragedin var dock inte tillräcklig för att tillfredsställa de blodtörstiga Berwick-häxorna. Deras mål var ett annat skepp. Samma natt skulle nämligen ett kungligt örlogsfartyg ta sig från Danmark till Skottland. Ombord fanns, tillsammans med sin brud kung Jakob I av England. Till Berwick-häxornas stora förtrytelse klarade sig kungens skepp undan oskadat. De var tvungna att ta till andra medel.

Bild: Wikipedia, Jakob I

Historien om mordförsöket på kungen kom i dagen strax därefter, vid en undersökning av misstänkt häxeri i Edinburghområdet. En ung tjänsteflicka vid namn Gilly Duncan, som var känd för sina talanger vad gällde vård av sjuka, hade erkänt att hon åkallat djävulen för att skaffa sig sina krafter. Att erkännandet avgivits under svår tortyr brydde sig ingen om, sådana metoder var mer regel än undantag i fall som involverade häxeri. Stackars Gilly tvingades att namnge sina medhjälpare, och hon angav nästan sjuttio av Edinburghs mest framstående medborgare. När flickans vittnesmål kom till kungens kännedom bestämde han sig för att närvara vid förhören av de andra anklagade häxorna. Han började med Agnes Sampson, en allvarsam och värdig adelskvinna.

Agnes vägrade att erkänna något som helst brott, så de som fängslat henne fick ta i med hårdhandskarna. Efter den sedvanliga rakningen av kroppen för att leta efter häxmärken, blev nästa steg tortyr. Fångvaktarna band ett grovt rep runt Agnes hals och genom att bryskt rycka i repet åstadkom det smärtsamma skavsår. De tvingade sedan in ett ”häxbetsel” av järn i den gamla kvinnans mun, så att två spetsar pressades ner i hennes tunga och två andra tryckte mot insidan av kinderna. I detta tillstånd tilläts hon ingen sömn och efter ett antal dagar började även hon att tala.

Foto: turistnorrkoping, Häxor och häxkonster, Peter Carlsson

Medan orden forsade fram lyssnade Jakob. Agnes sa vad som helst som dök upp i hennes huvud. Inte bara hade hon använt häxkonst för att bota sjukdomar, hon hade även hållit sig med sin egen, privata djävul, en hund som hon kallade Elva. Vad som var viktigare, ur kungens perspektiv, var att hon beskrev hur hon deltagit vid ett möte tillsammans med nittio andra kvinnor och sex män. Sällskapet hade värmt upp med vin, och sedan tagit sig till kyrkan i North Berwick, där de tillbett Satan med böner och obscena kyssar.

Bild: Wikipedia

Svarta stearinljus lyste upp kyrkan, och Gilly Duncan spelade en gladlynt melodi på en mungiga. (Den godtrogne Jakob blev så fascinerad av det senare att han skickade efter Gilly och hennes mungiga för att få en uppvisning). Erkännandet fortsatte med en berättelse om ritualen med katten och om komplotten mot kungens liv. När Jakob drog sig till minnes att resan till Skottland varit ovanligt besvärlig, förstod han att han verkligen var hotad till livet av dessa gudlösa missdådare. Agnes dömdes till döden och brändes på bålet. Tillsammans med henne avrättades Gilly Duncan och två andra. Jakob, som betraktade sig själv som något av en vetenskapsman, skrev en avhandling, Daemonologie, som baserades på hans observationer. Hans syfte med att skriva boken var att bevisa att ”uppvisningar från Satans sida med största säkerhet förekommer och att instrumenten därtill på allra grövsta sätt har gjort sig förtjänta av bestraffning”.

Bild: Wikipedia, Elisabet I

År 1603 dog Jakobs kusin, Elisabet I av England, och Jakob blev monark även för det landet. Häxeristatuterna i England var bedrövligt slappa, enligt Jakobs synsätt, så han bestämde sig för att skärpa lagarna och blev på så vis delaktig i ett av landets därpå följande anmärkningsvärda häxrättegångar. Jakob hängde fler häxor än någon annan engelsk monark.

Vad som utspelade sig, om något nu gjorde det, i den gamla kyrkan i North Berwick är i dag omöjligt att veta. De flesta vetenskapsmän avfärdar erkännanden i stil med dem som avgavs av Gilly Duncan och Agnes Sampson, vilka framtvingades under extrema våndor. Dessutom fnyser de flesta historiker åt tanken på trollpackor och trollkarlar i påstått förbund med djävulen som försöker iscensätta ett mord genom att starta en storm till havs. Det finns också ett flertal skeptiker som avfärdar Berwick-legenden trots att de sätter sin tilltro till magins effekter. I denna senare grupp återfinns moderna tiders häxor, som troligtvis skulle mena att Berwick-legenden ifrågasätter karaktären hos deras urgamla föregångare i Skottlands städer, skogar och landsorter.

Moderna häxor – och det finns idag ett ständigt växande antal människor som studerar magins och häxkonstens traditioner – menar att Berwick-legenden är ett typiskt exempel på den stora mängd anekdotiska bevis som felaktigt tolkats som historiska fakta och som färgat vår uppfattning om häxkonst. De menar – med viss rätt – att de domstolsprotokoll som genom århundraden sammanställts av åklagare målar upp en oerhört orättvis bild av deras mystiska föregångare från det förflutna. Bakom deras invändningar finns en känsla av att Berwick-legenden, och många andra, förvandlat de gudar som Gilly Duncan och andra enkla människor trodde på till den kristna trons djävul. Dessa människor var med största sannolikhet inte det minsta ondskefulla utan endast hedningar. De moderna häxorna framhåller att många av häxrättegångarnas offer var anhängare av en religion som varit djupt rotad i Europa långt innan kristendomen började sprida sig. De menar att Berwick-legenden, i likhet med många andra liknande legender, i sin tolkning av de skotska hedningarnas motiv förutsätter att de var onda, istället för att utgå ifrån att de lika väl kunde varit goda människor med goda intentioner.

Kanske är legenden typisk. Likt de flesta gamla häxhistorier beskriver den en illasinnad komplott och en ond förtrollning som initieras av ogudaktiga sammansvurna människor. Än tydligare är den livligt fantasifulla uppfattning om häxorna den speglar, och som övertagits i vår stereotypa bild av häxkonsten i dag. Den bilden var betydligt mera skrämmande och detaljerad under slutet av 1500-talet, då Berwick-episoden påstås ha ägt rum.

 

Maleficium var den tidens benämning på ondska som utövades med ockulta medel, och för att göra sina häxor till potenta upprorsmakare försåg Satan dem med övernaturliga krafter. Häxorna kunde förvandla sig till paddor, korpar eller eldflugor, de kunde till och med göra sig osynliga. De plågade sina grannar genom att förstöra skörden, döda kreatur och blåsa ut livslågan hos människobarn som ännu inte fötts. Satans hantlangare använde sig också av magi för att sprida impotens, sterilitet, sjukdom, sinnessjukdom och död.

Med jämna mellanrum kallade Satan samman sina trupper till vad som kallades häxsabbat. För att ta sig till platsen för dessa möten – vanligtvis vid vägkorsningar djupt inne i skogen eller på bergstoppar i något avlägset land – smet häxorna iväg från sina sängar medan deras ovetande män eller hustrur sov. Kanske lämnade de efter sig en förtrollad käpp som antog deras skepnad ifall den äkta hälften skulle vakna. Sedan smorde djävulens anhängare in sig med magisk salva som utvunnits ur köttet från mördade barn, och flög till häxsabbaten på ryggen av en gris, på ett järnstaket, eller på ett kvastskaft. När de väl anlänt sällade de sig till Satan i illasinnade parodier på de kristna ritualerna och sysselsatte sig med alla former av mänskliga perversiteter, allt från kannibalism till tidelag och incest.

Foto: turistnorrkoping, Häxor och häxkonster, Peter Carlsson

Den stereotypa syn på Satans döttrar och söner som styrde Jakob I och som orsakade den stora europeiska häxhysterin där hundratusentals påstådda häxor avrättades, står i stark kontrast till den bild som förs fram av moderna häxkonstutövare. Dagens häxor ser sig som delaktiga i återupplivandet av en urgammal naturreligion – en religion som de säger föregick kristendomen och som inte har något intresse av att bekämpa Jesu lära. Religionen, som kallas Wicca, är kopplad till årstiderna, och i stället för att vara inriktad på ondskefullhet och maleficium är den snarare, i stora drag, uppsluppen och lovprisande. Den vördar en urgammal feminin gudom kallad Modergudinnan, som, i sina många inkarnationer, dyrkats i jordbrukssamhällen sedan urminnes tider. En del grenar inom Wicca hyllar även en maskulin gudom, förknippad med den gamla Behornade guden, herre över jakten och över döden. Inom Wicca ser man inget samband mellan den Behornade guden och Satan.

Foto: turistnorrkoping, Witches sabbath av Goya

En bild av hotande häxerier visade sig vara användbar för kyrkan, såväl i utrotandet av kättare som utmanade centralmakten i Rom, som i krossandet av resterna av de hedniska religioner som fortsatte att frodas över hela kontinenten. Bilden av häxan innan kyrkan gifte bort henne med Satan var en produkt av många influenser – bland annat från hedniska religionstraditioner, folklore och den allmänna uppfattningen bland européerna om magins kraft. Den kanske starkaste influensen kom dock från de mytologier som format varje tanke och varje trosuppfattning inom de europeiska kulturerna. Mytologierna i Främre Orienten, Grekland, Rom och norra Europa är fyllda av högre och lägre väsen som besitter de egenskaper och utövar de konster som senare tillskrevs häxorna. En del av de myter som gav form åt synen på häxerier har ärvts från de tidigaste av mänskliga samhällen. Viktigast av dessa är den djupt rotade legenden om den i grunden ambivalenta figur som kallas Modergudinnan.

Neandertalare

Ingen vet med säkerhet när människan först började dyrka en modergudinna. Det finns däremot mycket som talar för att tron kan ha vuxit fram redan då vår ras såg det första gryningsljuset, någon gång i slutet av den så kallade paleolitiska tiden (eller äldre stenåldern), då Homo sapiens neanderthaliensis, fick ge vika för Homo sapiens sapiens. Medan grottmålningarna från den här tiden oftast avbildar djur – med ett fåtal inslag av män gömda bakom masker på ett sätt som antyder någon form av magisk verksamhet – föreställer de flesta skulpturer som finns kvar, kvinnor. Omkring 130 skulpturer, arbeten i sten, ben och elfenben från mammuten, har hittats inom ett område som sträcker sig från Frankrike i väst till Sibirien i öst och från Willendorf i Österrike till Balkanhalvön i sydöstra Europa. De kallas Venus-statyetter och verkar tala om någon feminin gudom och om kvinnans magiska krafter.

               

Venus-statyetterna är starkt stiliserade framställningar av den kvinnliga formen. En del av dem har stora likheter med den moderna konsten – vilket inte är särskilt märkligt eftersom många av 1800- och 1900-talets konstnärer såg dem utställda på muséer runt om i Europa. Figurerna är oftast nakna, vanligtvis mycket feta och utan ansikten och andra detaljer. Deras överdrivna höfter, bröst och sköten gör dem mer till symboler för den kvinnliga förmågan att frambära nytt liv än avbildningar av verkliga kvinnor. En del exempel visar också den gravida kvinnans förstorade mage.

Vilken funktion dessa urgamla skulpturer hade inom religionen har aldrig tillfredsställande kunnat fastslås. Faktum är att en del antropologer på grund av det eftertryck som konstnärerna lagt vid fertilitet och sexualitet menar att statyetterna inte har någon annan funktion är den rent erotiska – eller att de som bäst fungerar som en sorts enkla lyckoamuletter för par som hoppas få barn. Men under senare år har forskarna tillskrivit Venus-statyetterna betydligt större betydelse. Den berömde mytologen Joseph Campbell ser dem till exempel som bevis för att kvinnans kropp även under stenåldern betraktades som fokus för de gudomliga krafterna. Han påpekar att de flesta statyetterna grävts fram ur vad som verkar ha varit helgedomar och att samtliga är gjorda på ett sådant sätt att de saknar fötter och på så sätt kunnat stickas ner stående i jorden, mot bakgrund av detta ser han dem som de tidigaste exemplen på religiös konst. Han såg två möjliga förklaringar till dessa mystiska arbeten, bägge verkar kasta mer ljus över de senare trosuppfattningarna om häxkonsten.

Bild: last.fm, Joseph Cambell

Den första möjligheten är att Modergudinne-kulten, som i allmänhet associeras till senare jordbrukssamhällen, började ta form redan i de tidigaste jägar- och samlarsamhällena. Alternativt kan man se statyetterna som exempel på det första konstnärliga gestaltandet av det tidslösa temat kvinnan som frambärare av liv. Oavsett vilken förklaring man väljer hade en oerhört viktig men ändå störande tanke redan börjat ta form i det mänskliga medvetandet. Eller som Joseph Campbell uttrycker det: ”Det råder inga tvivel om att man under de allra tidigaste perioderna av den mänskliga historien betraktade kvinnans magiska kraft och det kvinnliga undret som minst lika stora mirakel som universum i sig; detta gav kvinnan en kolossal makt, som det varit ett av den manliga delen av mänsklighetens huvudbekymmer att försöka bryta, kontrollera och utnyttja för egna syften”. Effekterna av denna ursprungliga sprängkil i relationen mellan kvinnor och män skulle visa sig i mytologierna hos många av de kulturer som följde. I det verkliga livet skulle dessutom samma spänning bidra till sådant förödande kaos som utspelade sig under den stora europeiska häxjakten.

Foto: turistnorrkoping

Hur häxan fick sin kvast

Den nu så bekanta bilden av en häxa som flyger över natthimlen dök såvitt man känner till upp för första gången i en illustration från 1400-talet. Den är hämtad från manuskriptet till Le Champion des Dames, eller ”Kvinnornas mästare”, skrivet av den schweiziske författaren Martin Le Franc. Men tanken på kvasten som magiskt redskap är betydligt äldre än teckningen. Kvastar har länge förknippats med kvinnlig magi och mäktiga kvinnor. Vid någon punkt i historien blev den kvinnans motsvarighet till den magiska staven, en sådan som användes av Moses för att dela Röda havet.

Moses

Heliga barnmorskor i det antika Rom använde kvastar för att sopa trösklarna till de hem där man väntade barn. Man trodde att sopandet skulle driva bort onda andar från moder och barn i huset. Allt sedan dess har kvasten haft symbolisk kraft i såväl värdsliga som högre ärenden. Fram till helt nyligen lämnade kvinnorna i vissa delar av England sina kvastar utanför huset för att visa att de inte var hemma. En del forskare tror att tanken bakom denna sed var att lämna en symbol för husets ägare att vakta hemmet. I Wales och bland zigenare slogs äktenskap fast genom att de nygifta tillsammans hoppade över ett kvastskaft innan de trädde in i sitt nya hem. (Moderna häxpar hoppar över ett kvastskaft som en del av den wiccanska bröllopsceremonin som kallas handfästning).

Foto: turistnorrkoping, Häxor och häxkonster, Peter Carlsson

Som en symbol med hedniskt förflutet kan kvasten ha väckt särskild oro hos de kristna häxjägarna. Men tvärtemot vad de flesta tror anspelade väldigt få av de bekännelser som tvingades fram av häxtribunalerna på kvastar. Ett undantag är en bekännelse som 1598 tvingades fram ur flickan Claudine Boban, i vilken hon berättade att ”både hon och hennes mor besteg en viska” – en kvast gjord av kvistar – ”och genom att flyga ut genom skorstenen bars de på så sätt i väg till häxsabbaten”. Även om åklagarna ibland lade orden i munnen på sina offer, var hänsyftningar på den flygande kvasten inte särskilt vanliga under rättegångarna. Icke desto mindre fick tanken till slut rejält fäste och är i dag oskiljaktiga från bilden av häxan.

Häxans trädgård

Genom hela historien har de människor som känt till naturens botaniska hemligheter betraktats med avund och fruktan. Bland dem som var invigda i bärens, blommornas, lövens och rötternas dolda krafter fanns såväl munkar som läkare. Men häxorna ansågs dock överträffa alla andra då det gällde örtmagi. Många av dem som hade rykte om sig att vara häxor eller vilka förföljdes som sådana, var antagligen bara skickliga örtkännare. Mycket av den folklore som omgav deras förmågor var en blandning av fakta och fantasi. Genom att kombinera den rätta blandningen av örter trodde man att häxorna kunde flyga, bekämpa sina fiender, ödelägga kreatur och skördar, eller ge framgång åt en olycklig friare. Men om de var på gott humör kunde de också använda sina krafter konstruktivt. De kunde till exempel hela ett sjukt hjärta genom att ge digitalis, eller fingerborgblomma åt den krasslige.

Örtmagin sades fungera på olika sätt. En del växter var verksamma genom ångor. Ett oväder som ödelade skörden kunde till exempel framkallas med hjälp av de ångor som bildades när man kokade vissa skadliga växter tillsammans med giftiga ormar och svarta tuppar. Kärlekselixir krävde emellertid att man intog dem, och ”flygsalvor”, vilka innehöll örter som moderna forskare kommit fram till är hallucinogena, smordes på huden. Flera olika örter som sades kunna göra så att häxorna flög, s k flygörter var spikklubban som med sina taggar, höll alla utom häxorna på avstånd från sina giftiga bär. Ett par droppar av fruktens hallucinogena gift, blandat i en salva sades orsaka timslånga visioner.

Spikklubba

Stormhattens vackra blomstängel med lila kapuschongformade blommor döljer väl växtens giftighet. Stormhatten, som är helgad åt Hekate, häxornas beskyddarinna och undervärldens drottning i grekisk mytologi, stör hjärtrytmen och skapar därigenom en känsla av att falla eller flyga.

Stormhatt

Den bläckliknande saften från belladonnans glänsande svarta bär orsakar om den gnuggas på huden yrsel och darrningar som kan ha bidragit till känslan av att flyga. Växten kan också störa synen, vilket kan ha gjort häxans flygkänsla än verkligare.

Belladonna

I den florkrönta odörtens stjälkar finns ett dödligt gift som sades förhöja känslan av att glida genom luften. För att skynda på flygsalvornas effekt kunde en häxa smörja in dem på områden på kroppen där huden var särskilt tunn och känslig. Ryktet talade om att hon applicerade salvan på könsorganets slemhinnor.

Odört

Den vita näckrosen är en annan av de många växter som sägs ha haft betydelse i ”flygsalvorna”. Sådana tillsatser som paddgift, åsnelungor, gravdamm och till och med fettet från odöpta barn rundade av de legendariska recepten.

Vit näckros

Även om fingerörten saknar kemiska egenskaper som skulle kunna bidra till flygsalvornas farmakologiska effekter, associerade vissa örtkännare den fembladiga blomman med de fem sinnena. Av den orsaken kan salvorna ha innehållit stora mängder fingerörtsblad i hopp om att intensifiera den svävande känslan.

Fingerört

Botaniska ingredienser som föredrogs i kärleksbrygder och för andra magiska syften var förtrollande växter. Häxorna förlitade sig på opiumvallmon på grund av dess passionshämmande egenskaper. Dess narkotiska safter kunde enkelt få en amorös man att falla in i djup, glömskeskänkande sömn.

Opiumvallmo

Vintergröna påstods kryddad med daggmask och kött kunna tända gnistor mellan man och kvinna.

Vintergröna

Den giftiga julrosen troddes tjäna sitt syfte i ett otal kraftfulla förtrollningar, bland annat i en som kunde framkalla osynlighet, häxan spred helt enkelt delar av växten framför sig och försvann.

Julros

Häxorna påstods använda kvistar av trollhassel, en nordamerikansk buske, som en sorts slagruta för att finna dolda rikedomar. Växten fick sitt namn efter denna användning och efter den obesläktade vanliga hasselbusken.

Trollhassel

Den fabelomspunna alrunan var kronan i häxornas farmakopé och figurerade i de flesta förtrollningar av sexuell karaktär. Dess gröna bär, ibland kallade kärleksäpplen, gav kraft åt besvärjelser utformade för att framkalla passion eller graviditet. Dess förvridna människoliknande rot, figurerade i brygder som sades återställa virilitet.

Alruna

En annan vanlig växt i kärleksbrygder, endivesallat, hämtade sitt rykte som sexuellt stimulerande från en druidmyt i vilken en flicka avvisar solgudens uppvaktning. Den vredgade guden förvandlar henne till endivesallat och tvingar henne på så vis att titta på honom varje dag.

Endivesallat

Bolmörten, en kusin till belladonnan, sades vara den sagomspunna ”onda drog” med vilken trollkvinnan Kirke i Homeros epos förvandlade Odysseus män till grisar. Växten sades även förstärka häxans klärvoajanta förmågor och gjorde henne förmögen att frambesvärja andar.

Bolmört

Rosen, som sedan länge fungerat som symbol för kvinnans skapande kraft, sades även tjänstgöra åt häxan, som destillerade dess skönhet i en brygd som sades förleda den tvehågsne eller tveksamme friaren.

Ros

Häxans helande örter var digitalis, med sina lila klockblommor var den dödlig om den intogs i för stora mängder, men den häxa som var lätt på handen märkte att den hjälpte till att kontrollera hjärtsjukdomar. Läkarna lånade denna kunskap och föreskriver än i dag ett extrakt med samma namn från blomman vid hjärtsjukdomar.

Digitalis

Stapelvara i häxans botaniska apotek var det späda ogräset jordreva. Växten användes som avslappnande medel vid muskelkramper eller astma. Järnört var mest känd som smärtstillare. Det smärtstillande medlet var speciellt värdefullt för häxor – det sades kunna ge kroppen kraft att uthärda tortyrens och bålets plågor.

               

Från mjöldryga, en svamp som växer på de flesta gräs och sädesslag, framställde örtkännaren en drog som var ämnad att dämpa kvinnors smärtor vid förlossning. Mjöldrygebaserade droger används än i dag vid barnafödande.

Mjöldryga

Den välförsedda häxan kan ha tagit en dos vildselleri för den nattliga flygfärden, roten ansågs kunna förebygga muskelkramper. Brygder innehållande persilja sades en gång kunna framkalla missfall. En del medeltida kvinnor, försvagade av nästan ständig graviditet och skydda av byns läkare, besökte i hemlighet byhäxan för att befria sig från oönskade graviditeter.       

           

Skyddande växter

Under medeltiden var häxan en bekväm syndabock för allt som betraktades som ondskefullt eller som man inte riktigt förstod. Bybor som vredgats eller skrämts upp av vad som verkade vara trolldom försökte slå tillbaka med samma medel genom att själva använda sig av örtmagi. I processen identifierade man ett beskyddande träd eller en blomma som kunde skydda mot så gott som alla former av olyckor, sjukdomar eller tragedier. Dessa växter är ett urval av vad som bedömdes som mycket viktiga när det gällde att avvärja häxerier. En del fungerade förebyggande, som ett skydd mot potentiella faror, medan andra fungerade som motgift mot ondska som redan var i görningen.

Kungsljus

Det gulblommiga kungsljuset doppades i talg för att skapa en häxspira, ett ljus som sades avvärja häxor. I Italien kallades växten ”Herrens ljus” eftersom den omintetgjorde djävulens verk.

Angelikarot - kvanne

Angelikarot, eller kvanne, med sina kyska snöbollsblommor, betraktades som den ”heliga växten”, det starkaste försvaret mot häxerier. Legenden förtäljer att det var en munk som upptäckte växtens krafter, vilket kan förklara blommans religiösa bibetydelse.

Rönnbär

Föräldrar skyddade sina barn mot häxornas förtrollningar genom att sy fast klasar av rönnbär i deras kläder. Bönder sökte skydda sina kreatur från att bli förhäxade genom att binda små kors av rönnbärskvistar under svansen på dem.

Humlesuga

Den skira humlesugan var så effektiv när det gällde att skydda mot häxerier att ett gammalt ordspråk rådde, ”sälj din rock och köp humlesuga”.

                                   

Dillens gulgröna blommor troddes vara avskydda av häxor och användes för att driva dem på flykten. En dos av den välgörande blomman malva dök ibland upp i byläkarens kurer, den sades fungera som botemedel för många av de sjukdomar som framkallades via häxerier.

Resenärer bar med sig kvistar av gråbo på sina resor. Växten sades kunna skydda mot det onda ögat.

Ondskans följeslagare

Katten

Ingen sagohäxa skulle kännas komplett utan den svarta katten, häxans ständiga följeslagare och medbrottsling i ondskefulla dåd. Inte för att katten var det enda djur som associerades med häxor. Långt därifrån, illrar, kaniner, igelkottar, koltrastar, ugglor, kråkor, paddor och grodor var alla passande hjälpredor åt trollpackan.

Katter och andra påstådda hjälpdemoner tjänade ofta som bevis i brittiska häxrättegångar under 1600-talet, en sed som hade den olyckliga bieffekten att den misstänkliggjorde människor som hade ett nära förhållande till sina husdjur. Djur hade spelat betydande roller i Europas hedniska myter och religiösa traditioner, och en del av vidskepligheterna kring dessa små varelsers magiska förmågor överlevde när kontinenten kristnades. Kyrkodoktriner utvecklades som uppmuntrade den godtrogne att i alla nära förhållanden till djur skönja Satans skugga. Det var vanligt att de dömda häxornas hjälpdemoner, brändes levande på bål.

Kattälskaren var särskilt utsatt för misstankar på grund av de gamla seglivade vidskepelserna kring kattdjuren. För inte mindre än 4000 år sedan dyrkades i Egypten katten som ett heligt djur och vördades i religiösa kulter. I staden Bubastis omfattade de högtider som hölls till den katthövdade gudinnan Basts ära, musik, danser och sexuella ritualer. Egyptiernas kärlek till katten var antagligen det faktum att djuret var värdefullt när det gällde att skydda spannmålsupplagen från skadedjur. Men känslan av själsfrändskap satt djupt och den som dödade en katt blev själv avrättad.

Paddan

Trots att paddan aldrig dyrkats på samma sätt som katten, har den länge associerats med mystiska krafter. För ungefär 9000 år sedan tillverkades bilder av Modergudinnan i sten och lera i form av en padda. Antikens greker och romare trodde att djuret hade förmågan att förutsäga eller påverka vädret. Under första århundradet e Kr rådde den romerske naturforskaren Plinius den äldre, bönderna att avvärja oväder genom att stoppa paddor i lerkrukor och sedan placera krukorna på sina åkrar. Han varnade dock även för att djuren var ”fulla av gift”. Två århundraden senare hävdade den romerske författaren Aelianus att en mixtur bestående av paddblod och vin bildade ett dödligt gift – en överdrift som icke desto mindre hade faktiska grunder. När paddor irriteras producerar de nämligen ett giftigt sekret som kan få hundar att tugga fradga och få feber. Men endast i extrema fall är giftet dödligt.

Paddans ondskefulla natur förstärktes av ryktet om detta gift, av amfibiens naturliga förkärlek till fuktiga platser, och av dess förbryllande ansiktsuttryck, vilket liknar en grotesk avbildning av en människa. Under medeltiden betraktades paddan som ett av häxans favoritdjur, tjänande som såväl hjälpdemon som källa till vissa ingredienser i magiska dekokter. Paddspott betraktades till exempel som en viktig komponent i en brygd som sades framkalla osynlighet. Häxorna ansågs hysa särskild förkärlek till sina paddföljeslagare. En synnerligen fantasifull historia berättar om hur varelserna sköttes om som små barn och kläddes i lila siden, gröna sammetsbaskrar och små bjällror runt halsen. Utstyrda på så vis döptes paddorna sedan i Satans namn under häxsabbaten.

Ugglan

Romarna kände ugglan som strix, samma namn man gav till häxan. Ovidius och Plinius fanns bland de latinska författare som betraktade fågeln som ett ont omen. Ugglans skrik, trodde de, förutspådde döden. Om en uggla flög in i en byggnad i Rom flydde människorna som befann sig därinne och huset skrubbades sedan med vatten och svavel för att onda influenser skulle försvinna.

Ugglan framkallade liknande känslomässiga reaktioner över hela den antika världen. Fågelns stora ögon och platta ansikte ger den ett märkligt mänskligt utseende, ett intryck som förstärks av de hoanden och skrik som ibland kan låta nästan mänskliga. När ugglan sveper genom natten på sina tysta vingar kan den lätt förväxlas med en ond ande.

Ugglans association med häxeri fick ordentligt fäste i det medeltida Europa och var fortfarande aktuellt i det elisabetanska England. I Macbeth lägger Shakespeares häxor ner en ugglevinge i sin bubblande brygd. När ett skri ljuder i mörkret vid mordet på Duncan, säger lady Macbeth: ”Tyst, hör! – Det ugglan var som skriade, den lede väktaren som tar godnatt så rysligt hemskt”.

Bild: http://www.pathguy.com, Macbeth

Häxjaktens fasor

Europas attityd gentemot häxkonsten var på väg att förändras och den tid skulle komma då vilken romersk-katolsk biskop som helst istället för att göra sig omaket att rädda misstänkta häxor, snarare skulle sända horder av dem i döden. Med början på 1300-talet skulle kontinenten få bevittna en frenetiskt hatisk och mordisk häxjakt som under de kommande 300 åren skulle komma att kosta tusentals oskyldiga människor livet. Likt en skogsbrand som sprids av vindburen glöd skulle vansinnet först blossa upp på en plats, sedan på en annan, och sveda det civiliserade livet i Frankrike, Italien, Tyskland, Nederländerna, Spanien, England, Skottland, Österrike, Norge, Finland och Sverige. Under en kort period även kasta sig över Atlanten för att flamma upp i Nya världen.

Foto: turistnorrkoping, Häxor och häxkonster, Peter Carlsson, Guden Cernunnos

När häxjakten slog till mot ett samhälle kom dess fasor att genomsyra i princip livets alla sidor. Ingen gick säker, inte de rika, absolut inte de fattiga, varken gammal eller ung. Till och med domarna själva anklagades ibland och dömdes för samma brott de tillskrev dem som ställdes inför dem. Tortyr och skräck förvred sanning till groteska, oigenkännliga travestier och splittrade traditionella lojaliteter som en stånghammare krossar en lerkruka. Grannar anklagade varandra, gudfruktiga kristna pekade ut sina trosbröder, barn vittnade mot sina föräldrar.

Foto: turistnorrkoping, Häxor och häxkonster, Peter Carlsson

I oräkneliga civila rättegångar och i inkvisitionens fruktade tribunaler var anklagelse liktydig med dom och domen ett så gott som säkert dödsstraff. De olyckliga offren, sargade, lemlästade och torterade, med sår i köttet och krossade ben, förklarade sig skyldiga till vad som i efterhand verkar vara en nonsensblandning av seriösa och idiotiska anklagelser, från att ha dödat kreatur till att ha flugit genom luften, från att ha mördat barn till att ha kysst djävulens ända. De som hade tur blev först halshuggna eller fick möta döden på något sätt innan deras kroppar förvandlades till aska. Men de som hade otur brändes levande – med färskt virke för att förlänga smärtan om de hade uppfört sig på något irriterande sätt, till exempel att försöka ta tillbaka sina erkännanden.

Bild: Wikipedia, Johann Benedikt Carpzov

När slakten i de tyska områdena under mitten av 1600-talet nådde sin höjdpunkt kunde hela byar förintas i ett slag. Enligt en del, kanske något överdrivna, berättelser undertecknade chefshäxåklagaren i Sachsen, en Benedikt Carpzov, personligen inte färre än 20 000 dödsdomar. Många av domstolsprotokollen har dock gått förlorade och det rätta antalet justitiemord kommer aldrig att bli känt. Den bästa uppskattningen är att omkring 200 000 personer dömdes till döden som häxor innan hysterin med dess massrättegångar började ebba ut i slutet av 1600-talet. Sammantaget var det en mörk, otäck och skamlig erfarenhet för den västerländska civilisationen och kristenheten.

 

Sedan det romerska imperiets fall hade kyrkan varit den enda institutionen med tillräcklig makt att upprätthålla någon form av ordning och universalitet inom den västeuropeiska kulturen. Samtidigt med att Roms makt avtog hade kristna missionärer som S:t Patrick och S:t Benedictus rest runt inom och utanför imperiets gränser och spridit det heliga ordet till såväl romerska kolonister och barbarer. Missionärerna grundade kloster där lärda män kunde dra sig undan den turbulenta världen utanför för att hålla liv i kunskapens flämtande låga. I självaste Rom växte sig faktiskt påvedömet starkare i samma takt som den sekulära makten försvagades. Av den anledningen var, vid den tidpunkt då stadens germanska erövrare marscherade in genom Trajanus kejserliga valv, många av dess ledare redan kristnade.

Bild: Wikipedia, Tor - fornnordisk gud

Med tiden blev kyrkans inflytande allomfattande. Ändå klamrade sig formellt kristnade folk i norra Europa fortfarande kvar vid sina förfäders hedniska religioner. Särskilt problematiska för de kyrkliga myndigheterna var de gamla fruktbarhetsriterna och andra hedniska högtider. I så gott som alla regioner förekom det mellan senhösten och den tidiga våren högtidsdagar då människor höll fester till ära för Tor, Oden och andra gudar, tände brasor och utförde olika ritualer avsedda att ge kraft åt den nu lågt stående solen.

Bild: hempassagen.se, Oden

I en del riter klädde sig deltagarna i djurskinn och djurmasker, eller förklädde sig till kvinnor för att sälla sig till fruktbarhetsguden eller gudinnan och deras andliga följeslagare. Vin och öl flöt i kopiösa mängder, dansare virvlade runt tills de hamnade i trans och ibland förekom sexorgier som påminde om den romerska saturnalian och de dionysiska festerna i det antika Grekland.

Även om kyrkan avskydde sådana festligheter kunde man inte helt trycka ned dem och därför tog man till ett listigt knep. De hedniska högtidsdagarna inlemmades i kyrkokalendern. Den romerska saturnalian blev till exempel julafton. Den stora keltiska högtiden för döda, Samhain, inföll den 31 oktober. Med avsikt att dra uppmärksamheten från Samhain utropade kyrkan 1:a november till Allhelgonadagen, med mässor för att hedra avlidna heliga män och kvinnor. Men kyrkans försök att assimilera de gamla högtiderna lyckades aldrig helt.

De förkristliga andar som härjat jorden sedan tidernas begynnelse var alltför rotade i det europeiska psyket. Än i dag firar man i vissa västländer den 31 oktober – i den kristna kalendern kallad Allhelgonaafton (i engelskspråkiga länder Halloween) – med aktiviteter som påminner om den urgamla högtiden för döda, Samhain, genom att klä ut sig i kostymer som föreställer skelett, spöken och häxor. Under den här tiden var de gamla religiösa tankarna mer uppenbara. Så sent som under 700-talet påträffades en kristen präst med att offra till Jupiter och i en del avlägsna samhällen fortsatte man att hedra träd och källor. I ytterligare ett försök att släcka ut de förkristliga traditionerna förklarade kyrkan de hedniska gudarna för demoner.

Bild: twittertips.se, Troll

De nordliga regionernas skogsandar, alver, gnomer, troll och pysslingar, och medelhavsområdenas fauner och satyrer – alla fördömdes de som fiender till den sanna kyrkan. Att hedra dem betraktades som helgerån och fick mycket grava konsekvenser.

Bild: Wikipedia, Karl den store

”Om någon offrar en mänsklig varelse till djävulen”, förklarade ett saxiskt edikt från år 787, refererande till en barbarisk rit som hedrade guden Wotan, ”och ger offergåvor till demoner, som är brukligt hos hedningar, då skall han möta döden”. Mannen bakom detta diktat var kejsaren Karl den store, kung över frankerna, trons beskyddare och den mäktigaste monarken inom kristenheten, som, intressant nog, inte lät döpa sig förrän han låg på sin dödsbädd. Hans territorium sträckte sig över hela Europa, från Pyrenéerna till Donau, och på uppdrag från kyrkan kände han sig förpliktigad att utrota alla rester av hedendom inom sitt enorma rike. Inte bara avgudadyrkan, utan även alla former av magiska och ockulta förbrytelser skulle börja hanteras strängt. En annan lag krävde att häxkonstutövare och siare skulle överlämnas till kyrkan för bestraffning eller för att kunna utnyttjas som slavar. Straffen varierade beroende på brottets karaktär. En förstagångsförbrytare kunde få sitt huvud rakat och tvingas paradera genom staden på en åsna. För andra brottet kunde brottslingen få sin näsa eller tunga avhuggen, och om missdådaren ställdes inför domaren en tredje gång riskerade han eller hon att avrättas.

Bild: Wikipedia, Ludvig den fromme

Reglerna efterlevdes dock inte alltid särskilt rigoröst, och till och med en del höga kyrkoämbetsmän sades syssla med magi. Men statuterna förblev lag, och Karl den stores efterträdare skulle efterhand stärka dem. I synnerhet häxkonstutövare ansågs utgöra ett hot, vilket ett biskopligt kyrkomöte informerade kejsarens son, Ludvig den fromme, om år 829: ”Deras maleficia kan störa luften, få det att hagla, förutsäga framtiden, ta mjölk och honung från en person och ge till en annan, och utföra otaliga underverk”. Häxorna måste sökas upp och straffas, sa biskoparna, och ”desto strängare eftersom de i sina illasinnade och förmätna oförskämdheter inte drar sig för att tjäna djävulen.

Bild: Wikipedia, Hippo

Den nya uppfattningen om häxkonsten, vilken omfattade dyrkan av demoner, hämtade inspiration ur olika mystiska framställningar av den kristna teologin. En fråga som de tidiga kyrkofäderna brottats med var hur man skulle förklara ondskans förekomst, om Gud var god och allsmäktig, varför fanns det då ondska i världen? Bland de många filosofer som närmade sig detta omtvistade ämne fanns S:t Augustinus av Hippo, alla senare teologers inflytelserike kyrkolärare. Augustinus verkade under 400-talet och förklarade att i tidernas begynnelse hade Gud delat skapelsen i två kontrasterande riken, en Guds stad, som beboddes av änglar och de goda människorna, och en Djävulens stad, där demoner och deras hedniska tillbedjare vistades.

De två domänerna stod i ständigt krig med varandra, och historien dokumenterade deras kamp. Demonerna var djävulens medhjälpare, arméer av osynliga väsen som bebodde själva den luft som alla andades och som aldrig upphörde i sina ansträngningar att korrumpera de gudfruktiga människornas själar. Bland deras vapen fanns magi och trolldom, som de använde för att lura oskyldiga människor att övergå till deras sida. Till och med vardagliga vanor som att bära amuletter, ställa horoskop och läsa besvärjelser för att bota de sjuka skulle förkastas som demoniska villfarelser. På så vis framstod det bara som naturligt att helbrägdagörare, siare och häxkonstutövare skulle dras över en kam och fördömas som medlemmar av djävulens demoniska här.

Tanken på att en människa kunde ingå en pakt med Satan var inte ny. En sådan legend, först berättad i Grekland, sedan översatt till latin, och slutligen omarbetad till vers under 900-talet, handlade om en präst vid namn Teofilos, som verkade under 500-talet.

Foto: turistnorrkoping, Häxor och häxkonster, Peter Carlsson. Teofilos hedrar djävulen, illustration från 1200-talet

Teofilos, som var kyrkoherde vid en betydelsefull kyrka i Mindre Asien, var en ambitiös kyrkoman som själv tyckte att han borde bli utnämnd till biskop. Istället blev han till följd av illasinnat sladder, avskedad. Hans reaktion blev att han i sin ilska vände sig till en trollkarl, som arrangerade ett möte med djävulen. Vid ett bestämt klockslag, förtäljer historien, dök Satan upp och erbjöd prästen en skriven pakt. Enligt paktens villkor skulle Teofilos förskjuta Kristus och viga sig åt djävulens tjänst varvid han skulle återfå sitt forna ämbete. Prästen skrev under och återfick sitt arbete. De år som följde blev bittert ångerfyllda efter som prästen förstod hur stor hans synd var. Enligt legenden blandade sig till slut självaste Jungfru Maria i leken, kontraktet revs upp och Teofilos räddades ur djävulens klor. Berättelsen blev omåttligt populär i 900-talets Europa och inspirerade till ett otal andra historier om sataniska kontrakt.

En bekräftelse från demonerna

Fader Urbain Grandiers förkärlek till unga flickor var inget ovanligt, i 1600-talets Frankrike fanns ett överflöd av världsliga präster. Men den stilige prästen från Loudun hade varit alltför indiskret, och påstods vara far till det barn som bars av dottern till byns åklagare. Han hade även en tunga som han inom politiken hade svårt att hålla i styr, och den explosiva kombinationen skaffade honom farliga fiender. Till slut arrangerade en av Frankrikes mäktigaste män, kardinal Richelieu, hans fall genom att se till att han anklagades för häxeri.

Bild: Wikipedia, Kardinal Richelieu

Nyckelpersoner i komplotten var nunnorna vid klostret i Loudun, som övertalades att uppföra sig som om de förhäxats av fader Grandier och var besatta av demoner. I november 1633 arresterades Grandier. Hans öde beseglades med hjälp av två brev som åklagaren lade fram under rättegången. Det första påstods vara skrivet av prästen, och i det svor han trohet till djävulen. Det andra bekräftade eden och var bevittnat av demoner, de latinska orden var skrivna baklänges och från höger till vänster, en teknik vars syfte påstods vara att visa djävulens förakt för kristendomen. Trots att breven var uppenbara förfalskningar och en del av nunnorna försökte dra tillbaka sina vittnesmål, fann rätten att Grandier var skyldig till att ha använt sig av häxkonst. Han brändes levande i augusti 1634.

Foto: turistnorrkoping, Häxor och häxkonster, Peter Carlsson, Urbain Grandier

Inte ens inom den kyrkliga hierarkins översta led gick man säker för inkvisitionens ljungande eld. Fader Guillaume Adeline var prior vid ett betydelsefullt kloster i S:t Germaine-en-Laye. Han var också en framstående teologie doktor som tidigare undervisat i Paris. Kanske hyste någon rivaliserande teolog agg mot Adeline. Hur som helst så anklagades han 1453 för häxeri. Inkvisitorerna påstod att man funnit en skriftlig pakt med djävulen på hans person. Till slut, nästan säkert efter svår tortyr, erkände han. För en intellektuell som han måste anklagelserna som han tvingades att erkänna ha framstått, även under smärtans fasor, som ironiskt löjliga: älskog med en kvinnlig demon, flygfärder på ett kvastskaft, kyssande av en get under dess svans.

Foto: turistnorrkoping, Häxor och häxkonster, Peter Carlsson

Ett erkännande var fortfarande nödvändigt innan en avrättning kunde äga rum, och de tyska inkvisitorerna utvecklade processen för att tvinga fram det till en grym konst. Medan offren var fängslade tvångsmatades de med salt sill för att framkalla svår törst, och sedan nekades de naturligtvis vatten. Vid en bestämd tidpunkt kläddes offren av, kvinnorna våldtogs för det mesta, innan de leddes in i tortyrkammaren, där notarier väntade på att skriva ned varje plågat ord. Samtliga tortyrinstrument hade på förhand välsignats av en präst.

Bildmontage: turistnorrkoping, Tumskruvar

Tortyren kunde börja med tumskruvar, följt av flera dussin piskrapp. Sedan kom benpressen, i vilka skenben och anklar krossades, och efter det kunde offret hamna på sträckbänken eller hängas upp i rep för att axlarna skulle ryckas ur led. Om dessa metoder inte visade sig fungera för att få fram ett erkännande, kunde den anklagade sänkas ned i isvatten eller i ett skållhett bad kryddat med citron, eller få svaveldoppade fjädrar brända under ljumskar och armhålor. En eller annan faslig anordning övertalade de flesta misstänkta att säga vad som var nödvändigt för att plågorna skulle upphöra. 

I den misstänksamma atmosfär som genomsyrade Tyskland under häxhysterin renderade minsta avvikelse från normen bestraffning, som maskerna här nedan är ett bevis på. Maskerna utformades för att avspegla brottet: Masker med långa öron visade att offret tjuvlyssnat; masken med lång näsa antydde nyfikenhet; och de som spritt skvaller kunde få bära en mask med ormtunga. Järnmaskerna låstes fast på offret, och hade skarpa spikar och blad som tvingades in i bärarens mun, som sedan sattes ut på stadens torg till allmänt åtlöje. 

        

Bilderna ovan är tagna av turistnorrkoping, ur Häxor och häxkonster, översatt av Peter Carlsson

När man väl hade dragit fram ett erkännande fanns det ingen återvändo. En historia berättar om en gammal kvinna vid namn Margaret som erkände flera olika brott efter att ha blivit utsatt för tortyr. Torteraren hotade henne sedan och sa: ”Du har nu gjort ditt erkännande. Kommer du att förneka det? Säg det då nu, för i så fall kommer jag att ge dig ännu en omgång. Om du tar tillbaka i morgon eller i övermorgon eller inför rätten, kommer du åter att hamna i mina händer, då kommer du att erfara att jag hittills bara lekt med dig. Jag kommer att plåga och tortera dig, på ett sådant sätt att till och med en sten kommer att gråta av medkänsla”.

Bildmontage: turistnorrkoping

Ett fåtal ihärdiga själar stod ut ända till slutet. De juridiska dokumenten talar om en anmärkningsvärd sextioårig tysk änka, Klara Geissler, som stod emot tumskruvarna, men som när ”hennes fötter krossades och hennes kropp sträcktes” på sträckbänken erkände allt hon anklagats för, att hon druckit blodet från de spädbarn hon stulit under sina nattliga flygfärder och att hon mördat sextio barn. Under ytterligare press namngav hon tjugo andra kvinnor som fungerat som hennes medbrottslingar och deklarerade att hustrun till en framstående borgmästare presiderat över nattflygningarna. Men när hon släpptes upp från sträckbänken tog Klara genast tillbaka sitt erkännande. Hon torterades en andra gång och erkände igen, bara för att ta tillbaka det ännu en gång. Den tredje gången torterades hon ”ytterst svårt”, berättade rapporten. Hennes plågor varade i flera timmar innan hon kollapsade och dog. ”Djävulen lät henne inte avslöja något mer och vred därför av hennes nacke”, sammanfattade rapporten i uppenbart missnöjd ton.

Bild: Wikipedia

Och medan offren skrek och plågades blev deras åklagare och bödlar rika. Inte bara beslagtogs dömda häxors egendomar, de var också tvungna att betala samtliga rättegångskostnader såväl som en avgift för varje plåga de utsattes för. I Trier, noterade en krönikör, ”red bödeln på en blodröd häst, likt en adelsman vid hovet, och var klädd i guld och silver, hans hustru tävlade med nobla damer i sin praktfulla klädsel”. Om häxan inte hade några pengar, fick byborna betala för rättegången och tortyren genom beskattning.

Bild: Wikipedia, Friedrich Spee

Häxprocessernas fasor och de katastrofala effekter de hade på Europas ekonomi ledde oundvikligen till en reaktion bland dem som hade mod nog att protestera. Som tidigare nämnts var det under början av 1600-talet som Friedrich von Spee började protestera mot avrättningarna av häxor. Spee var inte ensam. En lista över några av de andra utbrytare som före och efter honom publicerat sina verk som talade mot häxjakten innehåller namn från ett antal olika nationer: Samuel de Cassini från Italien 1505, Johan Weyer, Tyskland 1563, Alonzo Salazar de Frias, Spanien 1611, Gabriel Naudé, Frankrike 1625, Balthasar Bekker, Nederländerna 1691 och Robert Calef, England 1700.

Bild: Wikipedia, Gabriel Naudé

Att väga bevisen

Under häxjaktens era ansåg man att häxorna för att kunna flyga måste vara onaturligt lätta. Enligt den logiken blev det i Europa populärt att väga den anklagade för att utröna om denne var en häxa. Testen varierade från stad till stad. I en stad kunde man till exempel jämföra den misstänktes vikt med bykyrkans stora bibel, om vågen vägde till offrets fördel förklarades hon eller han oskyldig. På andra platser kunde man kräva att den misstänkte skulle väga exakt lika med en bestämd vikt, vilket naturligtvis var näst intill omöjligt och därför detsamma som en fällande dom. Det fanns dock en plats där man nästan garanterat kunde vänta sig en friande dom, den holländska staden Oudewater. Under vågmästarnas vaksamma, hederliga överinseende jämfördes de misstänkta, med vad som kallades deras minsta icke-flygande vikt. Eftersom värdet räknades fram enligt en enkel formel som baserades på de misstänktas längd, vägde alla mer än motvikten, och inte en enda person fälldes för häxeri i Oudewater.

Foto: turistnorrkoping, Häxor och häxkonster, Peter Carlsson

Folk vallfärdade från så avlägsna platser som Polen och Ungern till de berömda vågarna i Oudewater i Holland, där de kunde skaffa sig ett sådant eftertraktat certifikat. Certifikatet frikänner innehavaren från misstankar om häxerier för all framtid. För att kunna göra en rättvis vägning klädde tjänstemännen av den som skulle testas för att försäkra sig om att inga tunga föremål gömdes under deras kläder. Den som skulle vägas klev sedan upp på den ödesbestämmande vågen iklädd endast en särk.

Hysterin korsar Atlanten

Häxhysterin kom sent till Amerika. Även om det förekom isolerade häxrättegångar i kolonierna under slutet av 1600-talet bleknade de i jämförelse med massåtalen i Europa, fram till 1692 då en våg av häxmani vällde in över Salem, Massachusetts. Innan det året var slut hade nitton kvinnor och män hängts och hundratals andra arresterats på grund av häxanklagelser.

För människorna i Salem, och för de flesta som bodde i New England under 1600-talet, var häxornas existens lika säker som det steniga land de levde av. Den som styrde denna osynliga värld, som den tidens teologer kallade den, var Satan. Märkliga händelser eller sammanträffanden och oförklarliga sjukdomar tillskrevs ofta djävulen och hans hantlangare.

Bild: salemwitchmuseum.com, Dr Griggs undersöker Elisabeth och Abigail

Så när byläkaren dr William Griggs i början av 1692 inte kunde finna några fysiska orsaker till det ”märkliga och ovanliga” beteendet hos två av grannskapets barn, misstänkte han att de kunde vara förhäxade av Satan. Vad annat kunde förklara varför de puritanska barnen, skulle lida av krampanfall och skrika hädelser som pastor Samuel Parris nioåriga dotter Elizabeth och hennes elvaåriga kusin, Abigail Williams, gjorde?

Bild: Wikipedia, Samuel Parris

Det som antagligen var den verkliga orsaken stod att finna i pastor Parris eget kök. Utan hans kännedom brukade hans västindiska slavkvinna, Tituba, där regelbundet trollbinda en grupp flickor med livfulla berättelser om voodoo och häxerier. En del av flickorna hade med hjälp av Tituba till och med provat på att spå. Men när den förfärade Parris fick reda på aktiviteterna tjänade de bara som en bekräftelse på hans mörkaste misstankar och doktorns diagnos. Barnen var inte offer för någon sjukdom, utan för häxkonst.

Inom kort började flera andra flickor och unga män uppvisa än mer dramatiska symptom, med kvävningsliknande attacker, krampanfall och tillfällig förlust av tal, syn och hörsel. Flickorna sa även att de upplevde anfall där ett spöke, eller en häxliknande varelse, bet, knep, stack och plågade dem på alla vis. Med misstankar om att Satans lärjungar verkade mitt bland dem började en grupp bestående av byns ledare att fråga ut flickorna. Under växande press pekade de ut tre av flickorna som häxor, Sarah Good och Sarah Osborne, båda impopulära bybor, och slavinnan Tituba.

Inför regionens fredsdomare nekade Good och Osborne till anklagelserna. Tituba erkände dock villigt alla anklagelser om häxeri och samröre med djävulen. Hennes entusiastiska vittnesmål bekräftade bybornas värsta farhågor om en demonisk sammansvärjning. De tre kvinnorna fängslades inför den kommande rättegången. Under tiden blev flickorna varma i kläderna och anklagade fler personer för häxerier, såväl män som kvinnor, rika och respekterade såväl som fattiga och föraktade. Staden Salem kastade sig huvudstupa in i häxmanin. Misstänksamhet och fruktan frodades, och likt en epidemi spred sig anklagelserna och arresteringarna till närliggande bosättningar.

Bild: http://www.law.umkc.edu, William Phips

Häxförhören tog sin början i maj, då koloniens guvernör, sir William Phips, satte samman en specialdomstol som skulle förhöra och fälla eventuella häxor. Ironiskt nog var det den obestridligaste typen av bevis, ett direkt medgivande om häxeri, som Titubas erkännande, som garanterade en mild behandling av domstolen. Den som erkände sin skuld förläts och slapp straff, medan de som vägrade erkänna sina missgärningar hängdes. På så vis var det frestande att erkänna, och många av de anklagade tog denna utväg för att rädda sina liv. Andra övertalades att erkänna genom att man torterade dem, bland annat genom att förvägra dem sömn eller genom att binda ett rep runt offrets hals och sedan dra åt tills blodet forsade ur näsan.

Bild: Wikipedia, Martha Corey

Om en misstänkt häxa ändå envisades med att inte erkänna, sökte domarna andra former av bevis, som till exempel häxmärken. Men de mest övertygande bevisen fick rätten av de utsatta flickorna, som samtidigt förvandlade rättssalen till en cirkus. Deras hysteriska reaktioner då en domare förhörde en misstänkt häxa ansågs vara giltiga bevis på den åtalades skuld. Deras reaktioner under rättegången mot Martha Corey var bara alltför typiska. ”Då hon vred sina händer”, berättar protokollet, ”skrek de att de blev knipta, när hon bet sig i läppen, deklarerade de att de kunde känna hennes tänder i sitt eget kött”. Än mer övertygande var så kallade andliga bevis, baserade på påståenden om att uppenbarelser av de anklagade hade hemsökt flickorna. På sådana mycket diskutabla grunder hängdes sex män och tretton kvinnor, däribland Sarah Good. Två andra dömda häxor, bland annat Sarah Osborne, dog i fängelset. Och Giles Corey, Martha Coreys make, krossades långsamt till döds på grund av sin vägran att erkänna sig skyldig eller oskyldig.

Bild: Wikipedia, Giles Corey krossas av stenar

Hur rättegångarna i Salem någonsin kunde nå sådana våldsamma höjder debatteras fortfarande i dag. Med säkerhet skapade bybornas och domarnas tro på en illasinnad osynlig värld en mottaglig atmosfär för anklagelser. Att rätten förlitade sig på sådana tvivelaktiga bevis som de andliga är och var mindre förståeligt. I centrum för hela affären stod naturligtvis flickorna. Den lilla Elizabeth Parris och Abigail Williams anfall anses av många ha framkallats av livfulla, känslomässigt spännande fantasier kring Titubas kusliga berättelser. De äldre flickorna kan ha framkallat de hysteriska anfallen för att dra till sig uppmärksamhet. Eller så kanske gruppen bara hade rackartyg för sig, och lekte en lek som de snart tappade kontrollen över. Flickorna kanske skämdes för att berätta sanningen och berusades kanske av den makt de till synes besatt. Det finns en del bevis som talar för att det handlade om en lek i form av någon sorts komplott.

Bild: Wikipedia, Increase Mather

Som tur var förfärades byborna vid sommarens slut 1693, av det höga antalet dödsoffer. Dessutom hade ett antal av regionens präster gått samman för att protestera mot användningen av andliga bevis. En av områdets mest respekterade präster, pastor Increase Mather, publicerade en predikan som undertecknades av fjorton andra präster, och som deklarerade att ”det är bättre att en skyldig person blir friad än att han utan grund skulle dömas”. Under hösten som följde förbjöd guvernör Phips arresteringarna och upplöste specialdomstolen, under den följande våren frikändes resten av de anklagade.

Bild: Wikipedia, Laurie Cabot

Nästan lika snabbt som den började var häxhysterin i Salem över. I dag samlas moderna häxor för att fira sabbat tillsammans med Laurie Cabot, som 1975 utnämndes till Salems officiella häxa.

Häxkonsten i dag

Församlingsborna runt den ärevördiga Arlington Street-kyrkan har under åren sett och hört mycket. Trots allt hade i denna helgedom den unitariska förkunnelsen om en singulär, inte trefaldig, Gud ljungat över generationer av troende. Här predikade också abolitionisten William Ellery Channing mot slaveriets ondska. Och i samma kyrka, ett århundrade senare, samlades de som protesterade mot det amerikanska engagemanget i Vietnam. Dock kan man mycket väl tänka sig att inte ens så äventyrligt erfarna kyrkobesökare i förväg skulle kunna ha föreställt sig vad som skulle utspelas här en fredag i april 1976.

Bild: Wikipedia, William Ellery Channing

Medan ljusen i kyrkan tonades ner och ljudet från en flöjt långsamt svävade över huvudena på de mer än tusen församlade kvinnorna, tog fyra häxor, var och en med en ljusstake i handen, plats runt altaret. Tillsammans med dem framme vid koret stod en översteprästinna inom häxkonsten, Morgan McFarland, själv dotter till en protestantisk pastor. Med klar och stadig stämma påbörjade McFarland en lång och mystisk besvärjelse som sannerligen inte skulle känts igen av de unitariska församlingsborna: ”I det oändliga ögonblick innan Tiden började reste sig Gudinnan ur kaos och födde sig själv… innan någonting annat var fött … inte ens Hon själv. Och när Hon skiljt himlen från vattnet och dansat över dem, skapade Gudinnan i sin extas allt som är. Hennes rörelser skapade vinden, och elementet luft föddes och andades”.

Bild: Wikipedia, Isis

Medan översteprästinnan fortsatte besvärjelsen på det här sättet, med sin egen version av skapelseberättelsen, började hennes kollegor vid altaret att i tur och ordning tända levande ljus, först åt öst, sedan åt syd och väst, och sist åt norr. McFarlands röst klingade likt en urgammal sierska som besvor den stora feminina gudom som, förklarade prästinnan, hade skapat såväl himmel som jord. När besvärjelsen nådde sin kulmen påminde McFarland om hur gudinnan hade skapat de första kvinnorna och lärt dem de namn som de för alltid skulle använda i bönerna: ”Jag är Artemis, djurens jungfru, jaktens mö. Jag är Isis, den stora Modern. Jag är Ngame, den Gamla som skingrar dunklet. Och jag skall kallas vid miljoner namn. Åkalla mig, mina döttrar, och vet att jag är Nemesis”.

Bild: bostongeology.com, Arlington Street Church under uppbyggnad

Mötet var en tredagarskonferens om kvinnors andlighet, och ceremonin var, trots så bekanta inslag som levande ljus, kåpor och musik, den mest oortodoxa öppningsgudstjänst som någonsin ekat mellan väggarna i den gamla Arlington Street-kyrkan. Den var också medryckande och innan den var över dansade många av åhörarna i kyrkogångarna, och tusen röster fyllde den gamla ståtliga kyrkan med en taktfast ramsa: ”Gudinnan lever, magin begynner. Gudinnan lever, magin begynner”.

För många av de forskare som studerat häxkonstens historia kan den gudinna som åkallades vid ceremonin, och vars extatiska dans sades ha vävt samman vinden, luften och elden, och vars skratt, påstås det, blåste liv i kvinnorna, över huvud taget inte ha funnits på plats vid tidpunkten för skapelsen, eftersom hon föddes och gavs såväl form som karaktär i modern tid. Hennes historiska ursprung, säger skeptikerna, begränsar sig till ett fåtal egenskaper som hämtats ur diffusa uppfattningar om gudomarna i det förkristliga Europa, och har i dag översållats med teatraliska detaljer som medvetet utformats för att passa de ceremoniella behoven.

Bild: Wikipedia, Gudinnan Guanyin

Men för många av häxkonstens moderna utövare är deras stora Gudinna verkligen en urgammal skapande ande som dyrkades i Europa och Främre Orienten, långt innan den kristna guden gjorde sitt intåg där. De tror att hon överlevde århundraden av förföljelse genom att gömma sig i sina hemliga tillbedjares hjärtan, hos de andliga döttrar och söner som hamnade på inkvisitionens sträckbänkar och bål på grund av sina trosuppfattningar. Och nu, säger de, träder gudinnan återigen fram, öppet, och firas i högborgarna hos den organiserade religionen som en gång försökte utplåna varje spår av henne och hennes följeslagare.

Foto: turistnorrkoping, Häxor och häxkonster, Peter Carlsson

Hennes anhängare i dag hyser inga tvivel om ursprunget i sin tro. Att vara häxa, säger de, är ”att försätta sig i nära samklang med en del av de traditioner som är äldre än den mänskliga rasen själv”. Till och med en del oinitierade hävdar att de i häxrörelsen verkligen kan förnimma en osynlig kraft som ger liv åt universum. En kvinna, som beskrev konstens läror och ornament som ”bara ord, meningslösa i sig själv”, sa att hon, då hon besökte en plats där häxor brukade samlas, icke desto mindre fick en känsla av en kraft som tycktes sväva utom räckhåll för förnuftet”. ”Jag känner ett flöde”, skrev hon i ett brev till en vän, ”en kraft som omger oss. Den lever, den pulserar, den ebbar ut och svämmar över på samma sätt som när månen avtar och tilltar … Jag vet inte vad det är och jag vet inte hur jag ska använda det. Det är som att vara nära ett elektriskt strömflöde, mycket nära, så nära att du kan höra hur det brummar och sprakar, men inte har någon möjlighet att koppla in det”.

Bild: ga-ie.facebook.com, Spirit Rock

I dag menar dock tusentals annars förnuftiga män och kvinnor att de kopplat ihop sig med detta flöde och utnyttjar vad författaren Theodore Roszak kallar ”källan till människans andliga medvetande”. I processen upptäcker, eller som de uttrycker det, återupptäcker, dessa självutnämnda neohedningar vad de kallar en urgammal religion vars språk är ett språk av myter och ritualer, vars tro är lika verklig som extasen och lika svår att definiera, och vars gud inte är en utan flera. Likt forna tiders hedningar skiljer dessa moderna naturdyrkare inte det naturliga från det övernaturliga, det ordinära från det extraordinära, det världsliga från det andliga. För en neohedning är allt ett och samma.

Bild: wildhunt.org, Margot Adler

En uppskattning av antalet neohedningar i USA hamnar så högt som på 100 000 eller fler, ett medlemsantal som avspeglas i den veritabla explosion av hedniska högtider som anordnats sedan 70-talet. Vid slutet av 80-talet firades fler än femtio sådana i USA och de drog till sig allt från hängivet troende till enbart nyfikna deltagare. Enligt Margot Adler, författare till boken Drawing Down the Moon, en bok som dokumenterar neohedendomens framväxt, har dess högtider ”fullständigt förändrat den hedniska rörelsens framtoning” och är på väg att skapa en nationell hednisk gemenskap. Adler hävdar att denna grupp bildar ett samhälleligt tvärsnitt, omfattande allt från tatuerare och bogserbåtskaptener till bankmän, advokater, bibliotekarier och ett stort antal datorspecialister.

Dock kan inte alla dagens neohedningar kallas häxor eftersom inte alla väver samman den neohedniska naturdyrkan och de gamla gudomarna med den rituella magins ornament, så som en häxa gör. Men ett okänt antal av neohedningar ansluter sig till den troslära som populärt kallas häxkonst och som av de initierade är känd som Konsten. Religionen är också känd under namnet Wicca, ett fornengelsk ord för manlig häxa, termen kan också relateras till de indoeuropeiska språkrötterna wic och weik, som betyder ”att böja” eller ”att vända”. I de moderna wicca-anhängarnas ögon var häxorna aldrig trollpackor eller förförerskor som populasen ville ha dem till, utan istället män och kvinnor som med magiska medel kunde ”böja”, ”vika” eller ”vända” verkligheten. Wiccanerna tror att historiens häxor egentligen var byarnas helare och källorna till den traditionella folkloren och kunskapen. Som sådana var de också bondesamhällets stöttepelare.

Men en religion är det, för de häxor som beskriver religion som ”ett mänskligt behov av skönhet”. Till och med det amerikanska försvarsdepartementet har givit sitt godkännande åt Wiccas krav på att betraktas som giltig religion, under mitten av 70-talet rekryterade Pentagon en häxa vid namn Lady Theos för att revidera det kapitel i armékaplanernas handböcker som handlade om häxkonst. Lady Theos bidrag uppdaterades 1985 av en starkt profilerad neohedning vid namn Selena Fox. Ett annat tidstecken kan avläsas på de id-brickor som bärs av amerikanska soldater där orden hedning och wiccan dyker upp allt oftare, om än inte lika ofta som namnen på andra religioner.

Bild: Wikipedia, Selena Fox

Trots detta erkännande och trots den demokratiska världens grundlagsskyddade religionsfrihet stöter häxkonstens anhängare fortfarande på skarp kritik och hårda fördomar. Dessa attacker går naturligtvis inte att jämföra i storlek eller brutalitet med den terrorfyllda eran mellan 1300 – och 1600-talet som dagens häxor kallar Bålets tid eller Den stora häxjakten. Faktum är att dagens diskriminering nästan är godartad i jämförelse: obefogade uppsägningar från arbeten, förlorade vårdnadstvister om barn, okynnesarresteringar, vandalism, lågmälda men smärtsamma plågor som fått Wiccas översteprästinna Morgan McFarland att kalla den nuvarande eran för en ”subtil Bålets tid”.

Foto: turistnorrkoping, Häxor och häxkonster, Peter Carlsson, Margret A Murray

Källan till åtminstone en del av dagens jämförelsevisa tolerans, såväl som rötterna till Wiccas återupplivande, kan hittas i ett arbete som publicerades i början av 1900-talet av Margaret A Murray, en brittisk antropolog. Murrays forskning om häxkonstens ursprung och historia började, som hon senare drog sig till minnes i sin självbiografi, med ”den vanliga tanken på häxan som en gammal kvinna som led av hallucinationer om djävulen”. Men i kölvattnet efter de dokument som finns kvar efter inkvisitionen demaskerade Murray snart djävulen, som hon uttryckte det, och upptäckte istället vad hon identifierade som en organiserad fruktbarhetskults behornade manliga gudom, en hednisk gud som inkvisitorerna i sitt sökande efter religiöst kätteri hade förvridit till ett passande förkroppsligande av det onda. Vidare studier av protokollen övertygade henne om att denne gud också hade en kvinnlig form, en medeltida version av den klassiska tidens jaktgudinna, som av grekerna kallades Artemis och av romarna Diana. Murray gjorde gällande att de dömda häxorna sett Diana som sin andliga ledare. 

        

Murray ansåg att häxkonsten och den förkristliga fruktbarhetsreligionen hon kom att kalla Diana-kulten inte bara var en och samma sak utan också verkade vara liktydig med ”den urgamla västeuropeiska religionen”. Denna tro, menade hon, kunde spåras 25 000 år tillbaka i tiden till en urfolklig ras som bestod av dvärgar, vars existens fanns dokumenterad endast i de erövrande inkräktarnas vidskepliga legender om alver och féer. Det var denna ”glädjens religion”, som Murray beskrev den, med sina högtider, danser och sexuella frigjordhet, som var så oförståelig för de dystra inkvisitorerna att deras enda utväg var att bränna bort den med rötterna.

1921 luftade Murray sina slutsatser i The Witch Cult in Western Europe, den första av tre böcker hon skulle publicera i ämnet och den som skulle ge Wicca viss giltighet. Andra forskare attackerade dock genast Murrays metoder och slutsatser. En kritiker avfärdade helt enkelt hennes bok som ”intetsägande gallimatias”. Även om Murrays arbeten aldrig vägt särskilt tungt i akademiska kretsar, har senare arkeologiska studier fått en del historiker att åtminstone titta en andra gång på en del av författarens mer kontroversiella teorier. Dessutom lyckades Murray genom sin positiva omvärdering av häxkonsten till och med att under sin egen tid öppna en dörr för intresset för Diana-kulten.

Mungo

Egyptologen Margaret A Murray, vars skrifter främjade återuppvaknandet för den moderna häxkonsten, var aktiv inom sitt yrke fram till dess hon 100 år gammal dog 1963. Hon levde enligt det motto som tillskrivs Kiplings fiktiva mungo, Rikki-Tikki-Tavi: ”Sök och finn”.

Bild: Wikipedia, Charles Godfrey Leland

De som följde i Murrays spår och tog steget in genom denna dörr upptäckte snart att de också följde fotspåren efter en amerikansk författare och folklorist vid namn Charles Leland. 1899, mer än två årtionden innan Murray förde fram sina teorier, hade Leland publicerat Aradia, en bok som han själv beskrev som evangeliet till la Vecchia Religione, eller ”den gamla religionen”, en fras som sedan dess funnit sin väg in i den wiccanska traditionen.

       

Boken, som påstås vara en översättning av en italiensk häxas handbok över myter och besvärjelser, berättar historien om Diana, häxornas drottning, vars förening med solguden Lucifer resulterar i dottern Aradia. Det är denna Aradia, la prima strega, eller ”den första häxan”, som avslöjar häxkonstens hemligheter för mänskligheten.

Bild: spells-witchcraft.org, Aradia

Aradia är som bäst opålitlig och antagligen en bluff rakt igenom, men har icke desto mindre inspirerat till ett flertal riter som utförs av moderna häxor, bland annat till Gudinnans Maning, en besvärjelse som uppmanar dess åhörare att ”samlas på en hemlig plats och dyrka Jagets Ande, som är Häxkonstens Drottning”. Trots att Aradia knappast har någon skolad försvarare som kan ställas mot dess belackare har den hjälpt till att skynda på häxkonstens återuppvaknande, och dess betoning av gudinnedyrkan har gjort boken särskilt populär vid de feministiska häxcirklarna.

Foto: turistnorrkoping, Häxor och häxkonster, Peter Carlsson, Robert Graves

Ett arbete med samma inriktning, men med bättre rykte och av senare årgång, är Robert Graves bok The White Goddess, som publicerades första gången 1948. I den argumenterade Graves lyriskt för existensen av en urgammal kult som dyrkade en matriarkalisk mångudinna. Enligt författaren var gudinnan den enda frälsningen för den moderna västerländska civilisationen och hade dessutom dubbelrollen som den musa som inspirerar all poesi. Graves tvehågsenhet är tydlig i en essä från 1964. Vad häxkonsten verkligen behöver, skrev Graves, var att ”någon begåvad mystiker träder fram, återförenar den och ger den nya anständiga kläder, samt återställer dess ursprungliga aptit på kunskap”.

Bild: Wikipedia, Gerald Brousseau Gardner

Graves anspelning var en föraktfull gliring åt en märkligt karismatisk gammal engelsman, Gerald Brosseau Gardner, som hade haft mycket stort, men i Graves ögon frivolt, inflytande över återuppvaknandet av intresset för häxkonsten. Gardner, som föddes 1884 i närheten av Liverpool, hade haft flera olika karriärer, bland annat som brittisk tulltjänsteman, gummiodlare, antropolog och slutligen som självutnämnd mystiker. Han var inte slav under några konventioner och var en entusiastisk nudist, samt hyste ett livslångt intresse för ”magi och besläktade ämnen”, vilket för honom inbegrep allt från det brittiska småfolket och inkvisitionens offer till de hemliga sekterna i antikens Grekland, Rom och Egypten. Under en period tillhörde han det berömda sällskap för presumtiva magiker som kallades Gyllene Gryningens Hermetiska Orden.

Gerald Gardner fick den etablerade vetenskapen att haja till när han annonserade att Margaret Murrays teorier var sanna. Häxkonsten, sa han, hade varit en religion och var det faktiskt fortfarande. Gardner deklarerade att han borde veta eftersom han själv var häxa. Hans förbluffande uttalande kom 1954 i boken Witchcraft Today, som varit den största enskilda orsaken till häxkonstens återuppvaknande. Före 1951 hade det varit omöjligt att publicera boken, eftersom de rangliga häxerilagarna från 1735 inte upphävdes av det brittiska parlamentet förrän det året. Intressant nog var att parlamentet upphävde lagarna efter påtryckningar från de spiritistiska kyrkorna, vars ansträngningar att kommunicera med de hädangångnas andar också hade kringskurits av statuterna. Åtgärden mötte i princip inget motstånd eftersom lagstiftarna förväntade sig att häxkonsten efter tre århundraden av förföljelse och ytterligare 200 år av tystnad sannerligen skulle vara död.

Bild: hubpages.com ang. "Old Dorothy" Clutterbuck

Om konsten inte var död, erkände Gardner själv att den åtminstone var döende, då han för första gången stötte på den 1939. Han påstod att häxkonsten efter den katastrofala Bålets tid i hemlighet legat och pyrt genom de följande århundradena, medan dess karakteristiska ritualer ärvdes från häxa till häxa. Gardners intresse för ockulta ting hade, sa han, fört honom till ett möte med en arvtagerska till denna urgamla tradition. Den han mött var ”Old Dorothy” Clutterbuck, som påstods vara översteprästinna för en överlevande häxcirkel. Strax efter detta möte initierades Gardner i konsten, även om han senare försäkrade, att han förblev okunnig om Old Dorothys intentioner till de kommit halvvägs i initieringsceremonin, då han hörde ordet wicca och insåg ”att det som jag trodde hade brunnit ut för hundratals år sedan fortfarande levde”. Då han nu betraktade sig som vederbörligen invigd blev Gardner stegvis en inofficiell talesman för konsten. Det var i denna gestalt som han kastade nytt ljus över häxornas dittills dunkla aktiviteter, genom sin bok Witchcraft Today.

Bild: Wikipedia, Aleister Crowley

Med hjälp av sin egen omfattande forskning inom den rituella magin, blandade Gardner en litterär häxbrygd bestående av fragment från urgamla ritualer, som påstods ha bevarats av hans kollegor inom häxcirkeln, element från frimurarriter och citat från hans vän och kollega Aleister Crowley, som var en berömd ockultist och den rituella magins självutnämnda Stora Odjur. Gardner bestämde sig sedan för att krydda det hela med ett par stänk av Aradia och Den vita gudinnan, och för säkerhets skull tillförde han en nypa Ovidius och Rudyard Kipling. Slutresultatet, som skrevs på fingerad elisabetansk engelska och fylldes ut med 162 så kallade Konstens lagar, var en sorts katekes för Gardners återupplivade Wicca. Knappt var arbetet färdigt förrän dess sammanställare försökte att få det att framstå som en anteckningsbok efter en 1500-talshäxa, eller en så kallad Skuggornas bok. Trots dess diskutabla härkomst blev arbetet såväl evangelium som liturgi för den gardnerska traditionen av Wicca, som denna senaste inkarnation av häxkonsten kom att kallas.

Gardner var en förespråkare för nakenhet, han ansåg att kläder hämmade frisläppandet av den psykiska energin som han trodde vilade i den mänskliga kroppen. Genom att dyrka i nakenhet kastade häxorna av sig inte bara sin vardagliga skrud, utan även sitt vardagsliv. Dessutom representerade deras nakenhet ett symboliskt återvändande till tiden innan människan förlorade sin oskuld. Gardner fann berättigande för rituell nakenhet i sin tillämpning av Aradias Gudinnans Maning, i vilken la prima strega till sina följeslagare säger ”som ett tecken på att ni i sanning är fria, skall ni vara nakna i era riter, och ni skall sjunga, festa, musicera och älska, allt till min ära”. Den föreskrivna nakenheten, samt Gardners förespråkande av rituell sex, den Stora riten, som han kallade det, praktiskt taget skrek efter att bli kritiserat. Det tog inte lång tid innan den gardnerska traditionens fader fick rykte om sig att vara en gammal snuskgubbe.

En av de främsta belackarna var historikern Elliot Rose, som 1962 förkastade Gardners gren av häxkonsten som synkretisk och hånfullt rekommenderade dem som sökte mystiskt tankedjup inom häxkonsten att på måfå välja tio ”mångalna kompanjoner” och bilda en egen häxcirkel. ”Det kommer att vara lika traditionellt, välinstruerat och autentiskt som vilken som helst som existerat under de senaste tusen åren”, noterade Rose syrligt. Men de riktigt barska kritikerna höll inne med sina skottsalvor till efter 1964, då Gerald Gardner bekvämt var undanstoppad i sin grav. En framstående brittisk ockult krönikör vid namn Francis King anklagade Gardner för att ha bildat en ”mystisk och romantiserad egen häxkult” mer eller mindre på grund av tristess. King gick till och med så långt att han hävdade att Gardner hyrt in magikern Aleister Crowley för att skapa en ny liturgi åt sig.

Världens syndfullaste man var bara en av de etiketter som sattes på Aleister Crowley, själv sa han att hans egen mor kallat honom Odjuret, efter Antikrist i Bibeln. Han tog till sig båda namnen. För honom var nämligen ondskan en religion. Den ökände engelsmannen tillhörde flera hemliga sekter, påverkades av andra och grundade sin egen. Hans genomgripande syfte var medvetandeförändrade ”magick” (Crowley lade till ett ”k” till det engelska ”magic” för att särskilja sin magi från simpel illusionskonst) och hans arbetsmetod var sex – med ett otal partnerns, såväl män som kvinnor (som han fascinerades oerhört av).

Bild: blogg.aftonbladet.se

Man skulle kunna säga att Crowley 1875 föddes in i en sekt och tillbringade ett helt liv med att förkasta den. Hans far, bryggare i Warwickshire, var medlem i Plymouthbröderna, asketiska kristna vars teologi Edward Alexander Crowley hatade. Han ändrade sitt namn, bytte ut sina föräldrars helgon mot bibelns skurkar och hängav sig åt världsliga nöjen och perversa lustar. För att till exempel testa om katten verkligen har nio liv gav han en arsenik, kloroformerade den, hängde den ovanför en gasventil, knivhögg den, skar halsen av den, krossade dess skalle, brände den, dränkte den och kastade ut den genom ett fönster.

Crowley dog 1947 till följd av hjärt- och lungfel. Vid det laget var han heroinist och tillbringade sin sista tid på ett vårdhem. Men innan han började brytas ned var det få köttsliga och andliga upplevelser som undgick honom. Han klättrade i berg, skrev poesi, målade, fördjupade sig i österländska religioner – och ännu djupare i droger. Han levde efter de ord han gjort till sitt motto: Gör vad Du vill.

Foto: turistnorrkoping, Aidan Kelly, Häxor och häxkonst, Peter Carlsson

En annan kritiker Aidan Kelly, grundare av Gyllene Gryningens Nya Reformerade Ortodoxa Orden, en utbrytare från konsten. Kelly konstaterade rakt på sak att Gardner uppfunnit den moderna häxkonsten, att han i ett misslett försök att reformera den gamla religionen skapade en helt ny. Enligt Kelly var gudinnans överlägsenhet, upphöjandet av en kvinna till översteprästinna, användandet av en cirkel för att koncentrera häxmötets krafter, ja till och med det rituella utnyttjandet av månens krafter för att tillfälligt ”förvandla” översteprästinnan till gudinna, alla gardnerska bidrag till konsten. Dessutom hävdade Kelly 1984 i en artikel i en hednisk tidskrift att det över huvud taget inte fanns någon grund för Gardners påstående att hans tradition hade sina rötter i den urgamla europeiska hednareligionen.

Foto: turistnorrkoping, Häxor och häxkonster, Peter Carlsson

Trots alla tvivel och all debatt kring Gardners källor är hans inflytande över riktningen för Wiccas återuppvaknande odiskutabelt, och det är också hans roll som andlig fader för den speciella ”tradition” av häxkonst som i dag bär hans namn. Även om Gardners metoder mer än antyder bedrägeri, och även om hans motiv var blandade, låg hans budskap rätt i tiden och fick en entusiastisk publik på bägge sidor om Atlanten. Vare sig han återupptäckte och återupplivade en gammal kunskapsväg eller inte, såg hans följeslagare uppenbarligen en källa till tillfredsställande andlig verksamhet i hans arbete. Dessutom var Gerald Gardner som överstepräst för sin egen häxcirkel personligen ansvarig för initierandet av dussintals nya häxor och för grundandet av många nya häxcirklar. I en process som kom att kallas överflyttning födde dessa häxcirklar i sin tur andra, och skapade i praktiken en sorts apostolisk succesion som kunde spåras tillbaka till Gardners ursprungliga häxcirkel. Andra gardnerska häxcirklar grundades av självlärda häxor som läst Gardners böcker och antagit hans filosofi.

Foto: turistnorrkoping, Häxor och häxkonster, Peter Carlsson, Paret Buckland 0ch Gardner

1964 utvandrade Raymond och Rosemary Buckland till USA. Det brittiska paret hade bott två år på Long Island i New York, när de uppmuntrade av sitt intresse för det ockulta, bestämde sig för att skriva till Gardner i hans hem på Isle of Man. Brevväxlingen ledde så småningom till ett personligt möte och en treveckors snabbkurs i häxkonst i Gardners hem. Under den korta tiden förvandlades herr och fru Buckland till präst och prästinna. De var bland de sista häxorna som personligen utbildades och invigdes av Gardner innan han dog.

Moderna häxor besöker de dystra ruinerna efter ett 1100-talskapell på Isle of Man. Ön, som var Gerald Gardners hem under hans sista år. Den har en passande mystisk historia, dess första härskare sägs ha varit en jätte som hade magisk kontroll över såväl hav som väder.

Tanya M Luhrmann

Efter att ha återvänt till sitt nya hem i New York började paret Buckland strax att utöva vad de lärt sig. Snart etablerade de den första gardnerska häxcirkeln i USA. Det gardnerska evangeliet spreds från kust till kust och till Kanada. Intresset för Wicca upplevde en högkonjunktur i början av 1960- och 1970-talets frisinnade atmosfär. Socialantropologen Tanya M Luhrmann beskrev i sin bok Persuasions of the Witch´s Craft från 1989 att ”det kontrakulturella 1960-talet vände sig till ockultismen – till astrologi, tarot och alternativa hälso- och kostvanor – eftersom den var ett alternativ till den etablerade kulturen, många människor upptäckte tarotkorten ungefär samtidigt som de upptäckte böngroddar”.

Wicca har med sin mångfald av ritualer och samfund, blivit mycket svår att definiera. Ansträngningarna att formulera en definition som kan accepteras av alla som kallar sig wiccaner har än så länge visat sig resultatlösa, trots ett gemensamt stort behov av att officiellt särskilja konsten från satanismen. The Council of American Witches, en grupp med representanter från många wiccanska sekter, knåpade 1974 samman ett dokument med den modiga titeln ”Principer för den wiccanska tron”. Knappt hade man dock fastslagit innehållet förrän den enighet dokumentet representerade sprack i sömmarna och split rådde bland rådets medlemmar. Året därpå ratificerade ett nytt konsortium bestående av något fler än sjuttio olika wiccanska grupper Gudinnans Förbund, en mer varaktig deklaration som medvetet drogs upp enligt mönster efter den kongregationalistiska kyrkan.

Trots att förbundet inkluderade ett etiskt kodex och garanterade självständigheten för de häxcirklar som skrev under, klarade man inte av att definiera Wicca. ”Vi kunde inte i ord definiera vad en häxa är”, deklarerar förbundet, ”eftersom det finns för många skillnader”.

Även om en officiell konfession saknas ansluter sig dock ett stort antal häxor till det så kallade wiccanska rådet, eller lagen: ”Gör vad du vill, men skada ingen”. Källan till denna toleranta tillämpning av kristendomens gyllene regel är inte exakt fastställd, men den har funnits till åtminstone sedan Gerald Gardners dagar. Enligt amerikanska arméns Handbook for Chaplains, tolkas det wiccanska rådet ”vanligtvis som att en utövare kan göra vadhelst han eller hon önskar med de mentala förmågor som utvecklas genom utövande av konsten, så länge han eller hon inte skadar någon annan med dessa förmågor”. Som ytterligare skydd mot missbruk av häxkrafterna ansluter sig många häxcirklar även till något som kallas den trefaldiga lagen. Detta ordspråk höjer ett knotigt pekfinger framför häxorna och varnar att ”vad gott du gör kommer tillbaka till dig trefaldigt, vad ont du gör kommer även det tillbaka trefaldigt”.

Mot bakgrund av svårigheten att etikettera häxkonsten eller att skriva ner en lista på trosuppfattningar som är gemensamma för alla wiccaner, kan en beskrivning av den moderna häxans egenskaper endast göras uppskattningsvis. Med säkerhet kan dock sägas att det absoluta flertalet häxor tror på reinkarnation, vördar naturen, dyrkar en mångfasseterad och allestädes närvarande gudom, och att rituell magi ingår i denna dyrkan.

Zsuzsanna Z Budapest

Bland dem som svarar på gudinnans kallelse finns i dag ett växande antal feminister. Många av dem gick med i någon av de hundratals Diana-häxcirklar som växte fram under 1980-talet, och gjorde på så vis den feministiska häxkonsten till den snabbast växande grenen av konsten. De flesta av dessa häxcirklar utesluter män ur sina led, och Zsuzsanna Budapest eller Z som wiccanerna kallar henne, en ledargestalt inom den feministiska häxrörelsen, går så långt att hon kallar häxkonsten för ”Wimmin´s Religion” (wimmin är fornengelska för ”women”, kvinnor). Hon ser det som en tro i vilken männen inte har någon roll att spela. Hon har även utformat ritualer ämnade att sätta stopp för sexuella trakasserier, och som hjälp i sökandet efter hälsa och kärlek. En del andra feminister håller med och drar till och med tanken ännu längre genom att hävda att alla kvinnor är häxor, enbart genom sin könstillhörighet.

Att häxkonsten verkar tilldragande på feminister är förståeligt, eftersom de anser, som Margot Adler uttryckte det, att en häxa är ”en utomordentlig symbol – oberoende, mot etablissemanget, stark och stolt. Hon är politisk, och ändå andlig och magisk”. Samtidigt har den moderna häxkonsten utvecklats som ett ensidigt feminint uttryck för andlighet, med en bestående tro på en passionerad och fostrande gudinna och med ritualer som erkänner och till och med bygger på den kvinnliga tillvarons cykliska natur. Som sådan är den wiccanska religionen i avsaknad av det patriarkat och den hierarki som kommit att känneteckna den kristna religionen. ”Det är en kvinnornas religion”, deklarerade en författare, ”en jordens religion, nedsvärtad av den patriarkaliska kristendomen och nu, slutligen återupprättad”.

Foto: turistnorrkoping Selena Fox, Häxor och häxkonster, Peter Carlsson

En av de mera kända och aktiva wiccanska ledarna, Selena Fox, hälsar gärna världen från Spirit Rock, en välkänd plats i Wisconsin som ingår i vad hon kallar sin wiccanska kyrkas, Circle Sanctuary, heliga hedniska land. ”Jag fördes till detta land i en dröm”, sa Fox. ”Att kommunicera med naturen är en hjärtesak i vår andliga utövning”.

Men det huvudsakliga budskap som gick att utläsa ur de olika undersökningarna var att människor söker sig till Wicca av många olika anledningar. För en del häxor var det tyngsta skälet en vördnad för naturen eller ett starkt intresse för mytologi. Andra upptäckte Wicca efter att ha förkastat kristendomen och efter att ha sökt en alternativ andlig livsstil. Åter andra talade om att ha svarat på en mystisk inre röst, en erfarenhet liknande den som får unga män att prästviga sig eller unga kvinnor att gå i kloster. Många wiccaner drog sig till minnes att de i första hand tilltalats av tanken på en religion utan mellanhänder, en religion inom vilken de kunde utöva sin tro på ett helt och hållet personligt sätt.

Foto: turistnorrköping, Häxor och häxkonster, Peter Carlsson

Samtidigt menar de forskare som försöker hitta en orsak till det ökade intresset för Wicca att häxkonsten kan erbjuda sina anhängare mening i en meningslös värld, ritualer i ett på ritualer svältfött samhälle, eller ett skydd gentemot trycket från den snabba sociala och teknologiska utvecklingen. ”Det finns en miljon vägar till konsten”, sammanfattar Margot Adler, ”men det viktigaste av allt är att ingen ‘konverterar’ till Wicca, i stort sett handlar det om att man plötsligt känner ‘Oj’! Det där har jag ju alltid trott på. Jag visste bara inte att det fanns ett namn för det!’”

För många wiccaner finns en viktig milstolpe längs denna väg av växande tro, initieringen till häxa. En del utövare utför det ensamma genom självinitiering, en bekräftelse av tron på och hängivenheten till guden och gudinnan. Andra wiccaner initieras samtidigt till såväl religion som häxcirkel, och sällar sig till en grupp bestående av allt från tre till trettio medlemmar. Oavsett hur enkel eller komplicerad invigningscermonien är så fungerar den som en signal utåt om novisens övergång från utforskare till troende.

Initieringen omfattar ofta en välsignelse av häxans redskap, och när ritualen är avslutad förseglar ett allvarligt tystnadslöfte ceremonin – och deltagarnas läppar. Hemlighållandet är faktiskt en form av trygghet för häxorna, för till och med i dag lever många av dem i ständig fruktan. Missuppfattningar om häxkonsten och feltolkningar av dess trosuppfattningar gör häxorna till offer för vandalism, diskriminering och arbetslöshet.

Foto: turistnorrkoping, Häxor och häxkonster, Peter Carlsson, Athame

En av de mest omskrivna rättsprocesserna under senare tid som haft med häxkonst att göra var en stämning som gjordes av Jamie Kellam Dodge, som arbetade som rådgivare för Frälsningsarmén i Pascagoula, Mississippi, fram till sitt avskedande 1987. Dodge, som erkände att hon var häxa, avskedades från sitt arbete då man kom på henne med att använda fotokopieringsmaskinen på sitt kontor för att kopiera några sidor wiccanska ritualer. Hon stämde sin före detta arbetsgivare för att ha diskriminerat henne på religiösa grunder, och i rätten kontrade Frälsningsarmén med att skälet till uppsägningen var att hon brutit mot förbudet mot personligt bruk av fotokopieringsmaskinen. Dodges advokat försökte ge saken dess rätta proportion så här: ”Om hon varit kristen och använt kopieringsmaskinen, vem skulle brytt sig? Om hon hade använt maskinen för att kopiera ett kakrecept skulle ingen ha reagerat”. Fallet hamnade inför rätten 1988, och en federal domare slog fast att uppsägningen av Dodge verkligen var ett brott mot hennes grundlagsenliga rätt att tro på vad hon ville. Stämningen på 1,25 miljoner dollar gjordes senare upp i godo med en hemlig, men avsevärd summa.

Foto: turistnorrkoping, Syner och spådomar, Ria Törngren

Selena Fox, en av de mera kända och aktiva wiccanska ledarna, säger att ”många kristna går bara i kyrkan till jul och påsk”, och ”många hedningar visar sig bara under allhelgonahelgen”. Som en del av vad hon kallar sin prästerliga gärning har hon gjort täta tv-framträdanden och hållit ett flertal föreläsningar vid högskolor och liknande. I närheten av sitt hem arbetade hon vid ett tillfälle sida vid sida med församlingsbor från andra kyrkor som frivillig för Röda korset efter en tornado som i juni 1984 ödelade grannstaden Barneveld. Hennes ansträngningar att ge Wicca ett respekterat ansikte utåt fick till slut sin belöning då hon 1988 bjöds in att tala vid ett möte för Världskyrkorådet. Fox minns händelsen som en höjdpunkt i sin prästerliga gärning.

Doreen Valiente

Men kampen för att vinna erkännande för konsten kan ha ett högt pris. Institutionaliseringen av häxkonsten framstår för en del utövare som ett hot mot konstens värderingar. Särskilt oroande är de krav på ett avlönat prästerskap som ställts inom vissa fraktioner av Wicca. Traditionalisterna menar att en sådan förändring går stick i stäv med konstens egna diktat mot att predika för pengar. ”En sak som jag inte vill se”, säger Gerald Gardners ursprungliga översteprästinna, Doreen Valiente, ”är att häxkonsten blir en alltför organiserad religion”.

John Gordon Melton

Ett sådant prospekt verkar dock avlägset, trots den förbluffande tillväxt konsten upplevt under senare år. Den snabba framväxten av olika ”traditioner” är till exempel en sak som gör centralisering osannolik. Men icke desto mindre förutspår många experter en fortsatt tillväxt för Wicca, och J Gordon Melton är en av flera som sett tecken på framväxt av ett ”moget, sofistikerat ledarskap” som kan trygga konstens framtid.

Vad gäller de problem som kan komma med den tillväxten är det troligt att en religion vars centrala åkallan, Gudinnans Maning, talar om ”munterhet och vördnad” kan ta strid mot många av den jordiska världens bekymmer. ”Att leva är egentligen ganska kul”, sa en prästinna till Tanya Luhrmann. ”Wicca är den enda religionen som fångar det”.

Det wiccanska Årshjulet

Wiccanerna talar om året som ett hjul, deras kalender är cirkulär, som en påminnelse om att årstidscykeln ständigt rullar på. Runt det wiccanska Årshjulet ligger de åtta wiccanska högtiderna, eller sabbaterna, nästan jämt fördelade. Dessa högtider ska skiljas från esbaterna, de tolv eller tretton tillfällen under ett år då häxcirkeln samlas för att fira fullmånen. De fyra mindre sabbaterna är de facto solhögtider, milstolpar på solens årliga färd runt himlavalvet. De fyra större sabbaterna hyllar jordens agrikulturella cykel med såningstid, tillväxt, skörd och vila.

Foto: turistnorrkoping, Häxor och häxkonster, Peter Carlsson

Sabbatcykeln är en återberättelse och en hyllning av den urgamla berättelsen om den Stora Gudinnan och hennes son och gemål, den Behornade Guden. De wiccanska sekterna hyllar en mängd variationer av denna myt, en traditionell version, som omfattar flera wiccanska uppfattningar om döden, återfödandet och cykelns trogna återkomst följer här.

Bild: thewiccalife.blogspot.com

Yule, en mindre sabbat, är vintersolståndets högtid (omkring den 22 december), som inte bara utmärker årets längsta natt, utan även begynnelsen för solens återkomst. Vid den här tiden, förtäljer legenden, ger gudinnan liv åt guden, som representeras av solen, hon vilar sedan under de kalla månaderna, som tillhör barnguden. Vid Yule tänder wiccanerna eldar eller levande ljus för att hälsa solen välkommen, och de dekorerar med kvistar av mistel och järnek – rött för solen, grönt för evigt liv, vitt för renhet.

Bild: krittergirlkorner.blogspot.com

Imbolc (omkring den 1 februari) är en större sabbat som även kallas Ljusens högtid, och som firar vårens första livstecken, de spirande växtskott som ligger dolda under markytan. De längre dagarna visar pojkgudens styrka. Wiccanerna avslutar vinterns isolering med reningsriter och tänder alla former av eldar, från levande ljus till stora bål.

Vid vårdagjämningens (eng.: SPRING EQUINOX) mindre sabbat (omkring den 21 mars) har den frodiga gudinnan vaknat och ingjuter fertilitet i jorden. Wiccanerna färgar ägg, planterar säd och planerar nya djärva företag.

Vid Beltane, eller Majdagen (1 maj), en annan större sabbat, uppnår guden mannens mognad samtidigt som gudinnan skapar fruktens knoppar. Sporrade av naturens energier parar de sig och hon blir havande. Wiccanerna firar en blomsterfest, vilken ofta omfattar dans runt en majstång, en fruktbarhetssymbol.

Midsommar (eng.: MIDSUMMER, omkring den 21 juni) är årets längsta dag och omfattar brännande av bål till gudinnans och gudens ära. Detta är också tiden för handfästningar, wiccanska giftermål, vid vilka de nygifta bland annat hoppar över ett kvastskaft. Årstidens stora sabbat är Lammas (eller med ett annat namn Lughnasadh, uttalas ”loona-sa”), vilken infaller 1:e augusti och märker ut den första skörden och löften om mognande frukter och säd. Den tidiga säden bakas till solformade bröd. Medan dagarna blir kortare blir guden allt svagare, samtidigt som gudinnan i sin kropp känner av deras gemensamma barn.

Vid höstdagjämningen (eng.: AUTUMN EQUINOX, omkring den 22 september) förbereder sig guden för att dö och gudinnan är som mest givmild. Wiccanerna tackar för skörden, som symboliseras av ymnighetshornet. Mittemot Beltanes ymniga frodighet på Årshjulet befinner sig den stora sabbaten Samhain (uttalas ”såväh”), vilken infaller 31 oktober, då allt som blommar är döende eller slumrande. Solen blir allt blekare och guden dör. Passande nog är detta det wiccanska nyåret, som förkroppsligar tron om att all död leder till återfödande genom gudinnan. Nästa högtid, Yule, hyllar ju faktiskt ånyo gudens födelse.

Att flera av dessa högtider sammanfaller med de kristna helgerna är liksom likheterna mellan wiccanska och kristna symboler, säger många antropologer, inte bara tillfälligheter, utan visar på den förkristna förekomsten av de hedniska religionerna. De kristna myndigheter som under den europeiska medeltiden kämpade mot de gamla religionerna konverterade helt enkelt redan etablerade högtider och gav dem nya, kristna betydelser för att på så vis lättare kunna föra in den nya tron.

Ceremonier och högtider

En grupp samlas, ofta i månskenet, i en skog, i en hage eller på en avlägsen kulle. Deltagarna är ibland klädda i kåpor och kapuschonger, ibland nakna, för att delta i ceremoniella sånger och danser, i ritualer som skulle te sig främmande och mystiska, men ändå tydligt religiösa för den oinvigde betraktaren.

Så utövar häxorna sin tro. Likt dem som erkänner sig till mer konventionella religioner använder häxkonstens, eller Wiccas, anhängare ritualer för att andligt binda sig till varandra och till sina gudomar. De wiccanska riterna varierar från sekt till sekt. Ett antal ritualer från EarthSpirit Community, ett stort nätverk för häxor och hedningar i Bostonområdet, kommer här att återges. En del ceremonier är periodiskt återkommande, och utmärker olika månfaser eller årstidsväxlingar.

Foto: turistnorrkoping, Häxor och Häxkonster, Peter Carlsson

Några, som initieringen eller häxornas giftermål, handfästningen, utförs då så krävs. Andra, som till exempel helgandet av vinet med en athame, eller rituell dolk, utförs i princip varje gång en häxcirkel samlas. Oavsett syfte framkallar de flesta wiccanska ritualer – i synnerhet då de flesta firas utomhus på platser som sedan lång tid tillbaka varit samlingsplatser för häxor – en drömliknande känsla som sträcker sig bakåt i tiden till en mer romantisk era.

Initiering:

”I fullt förtroende”

Ingen wiccansk ceremoni är mer betydelsefull för en ny häxa än initieringen. En del tillbakadragna häxor initierar sig själva, men vanligare är gruppritualer som syftar till att inviga novisen i såväl en häxcirkel som i den wiccanska tron. Det är en rit som innefattar symbolisk död och återfödelse.

Foto: turistnorrkoping, Häxor och häxkonster, Peter Carlsson, Andras Corban Arthen

Athanor Fellowship är en av många häxcirklar i EarthSpirit Community. Den som leder de flesta ritualerna är Athanors överstepräst, Andras Corban Arthen, som iklädd ett vargskinn, tror att vargen ger honom kraft. Hans exemplar av Malleus Maleficarum, handbok för medeltidens häxjägare, från 1602 fungerar som en länk till det förflutna. Malleus Maleficarum uppmuntrade inkvisitorerna att använda sig av tortyr för att försäkra sig om erkännanden. Hans exemplar sägs vara inbundet i huden från en häxa.

Foto: turistnorrkoping, Häxor och häxkonster, Peter Carlsson, Malleus Maleficarum

Att initieras i hans häxcirkel är kulmen på två eller tre års studier, under vilka novisen lär sig wiccansk historia, tillverkar sina egna rituella hjälpmedel, tränar sig i att läsa tarotkort och behärska andra spådomssystem, samt övar sig vad som sägs vara mentala healingtekniker.

Bildmontage: turistnorrkoping

Likt de flesta wiccanska riter inleds initieringen med att en magisk cirkel dras upp för att definiera ett heligt utrymme för ceremonin. Cirkeln kan märkas ut med antingen olika symboler som läggs ut på marken, eller med hjälp av en athame, eller dras upp i luften genom en cirkelrörelse av en häxas pekfinger.

Foto: turistnorrkoping, Häxor och häxkonster, Peter Carlsson, Athame

Kandidaten badas rituellt och leds sedan naken till den magiska cirkeln, med ögonbindel och bundna händer. Dessa förhållanden syftar till att få novisen att känna sig sårbar för att på så vis testa förtroendet för följeslagarna. En utmanare ställer sig i vägen för novisen, trycker en athame mot hans eller hennes bröst, och kräver att få veta kandidatens namn och ärende. I en symbolisk återfödelse svarar denna med sitt nya häxnamn, och bekräftar på så vis att han eller hon tagit emot sitt nya andliga liv och kommer ”i fullständig kärlek med fullt förtroende”.

När ceremonin går mot sitt slut griper prästen tag i novisens handleder för att vrida henne åt fyra olika håll (höger) och presentera henne för de fyra väderstrecken. Hon hälsas sedan välkommen av häxcirkeln och alla firar sedan med mat och dryck. Som Arthen säger: ”Hedningar är väldigt glada för att festa”.

Månens framkallan

Wiccanerna identifierar den ständigt föränderliga månen – tilltagandet , fullmånen, avtagandet – med sin Stora Gudinnas olika aspekter, Jungfru, Moder och Käring. Av den anledningen är det en ceremoni som är ämnad att dra månens magiska krafter till jorden, kallad ”Månens framkallan”, som utgör grunden i gudinnedyrkan och som är en nyckelritual i den wiccanska liturgin.

Foto: turistnorrkoping, Häxor och häxkonster, Peter Carlsson

När medlemmarna inom Athanor Fellowship träffas för att fira en av årets tolv eller tretton esbater, eller fullmånehögtider, samlas man runt den magiska cirkeln för att rikta sin mentala energi genom översteprästen, som knäböjer i cirkelns mitt, översteprästinnan står med armarna lyfta mot natthimlen. Koncentrationen av deras energi ska hjälpa prästinnan, tror de, att ”dra månen till sig” och förkroppsliga gudinnan.

”Fullmånens tid är generellt sett en period med väldigt intensiva mentala spänningar”, förklarar översteprästen Arthen. Månens framkallan syftar till att tänja dessa spänningar. Ritualen, säger Arthen, ”hjälper prästinnan att försätta sig i en mycket djup trans, i vilken hon kan uppleva visioner eller uttrycka sådant som har relevans för häxcirkelns medlemmar”.

Foto: turistnorrkoping, Häxor och häxkonster, Peter Carlsson

Bägarna i prästinnans händer innehåller vatten, det element som symboliserar och styrs av månen. Deltagarna säger att detta vatten blir ”mentalt laddat” av den kraft som strömmar genom prästinnan. Vid slutet av ritualen kommer var och en av deltagarna att dricka av vattnet i vad översteprästen Arthen kallar en form av nattvard.

Många grupper utför ritualen även under perioder då månen inte är full. De försöker utnyttja dess tilltagande kraft för att främja tillväxt och begynnelse, och dess avtagande kraft för att avsluta sådant som borde ta slut. Och medan de flesta grupper betraktar ceremonin som ett sätt att hedra den Stora Gudinnan, avstår många andra från de stiliserade ritualerna och passar helt enkelt bara på att under fullmånen meditera en stund kring den wiccanska gudomen.

Resande av kraftens kägla

”Magin”, säger översteprästen Arthen, ”arbetar tillsammans med mentala krafter för att skapa förändring”. I häxornas utbildning, påpekar han, ingår att lära sig utnyttja den mentala energin, och en viktig teknik, en ritual som utförs i princip vid varje häxmöte, är resandet av kraftens kägla. Likt de flesta andra häxaktiviteter äger den rum inne i en magisk cirkel. I just denna ritual, säger Arthen, visualiserar man den magiska cirkeln inte bara som en cirkel, utan som ”en kupol, eller bubbla, av mental energi – ett sätt att hålla kvar kraften innan vi använder den till någonting”.

Foto: turistnorrkoping, Häxor och häxkonster, Peter Carlsson

I sina ansträngningar att frambringa energi till kraftens kägla använder sig häxorna av flera metoder, bland annat dans, meditation och sång. För att ”forma” kraften de påstår sig producera, samlas de runt den magiska cirkeln, sänker sina armar mot jorden och höjer dem sedan stegvis, mot en punkt ovanför cirkelns centrum. När häxcirkelns ledare känner att gruppens energi nått sin klimax beordrar han eller hon deltagarna: ”Sänd den nu!” Sedan visualiserar alla häxorna hur energin höjer sig, som en kägla, upp ur cirkeln och far iväg till sin förutbestämda destination.

Käglans mål kan vara någon som är sjuk eller i nöd eller kanske medlemmar i häxcirkeln som behöver hjälp i sitt magiska arbete. Men målet kan också vara mindre specifikt. I harmoni med konstens rötter i naturen kan käglan sändas, säger Arthen, ”för att hjälpa till att ställa till rätta den miljökris vi i dag befinner oss i”.

Att fira det wiccanska året runt

Wiccanska ritualer är inte alltid dystra och dunkla. ”Vi blandar uppsluppenhet och vördnad”, säger Arthen. De åtta sabbathögtiderna som accentuerar häxornas år, och hyllar solens årliga resa och jordens rytmiska agrikulturella cykel, är tillfällen för muntra fester. Den festligaste av dem är Beltane, en virvlande salut till våren som äger rum den 1 maj. Till Beltane samlas hedningarna inom EarthSpirit för att fira en traditionell majstångsfest.

Foto: turistnorrkoping, Häxor och häxkonster, Peter Carlsson

Dansen kring majstången, en gammal fruktbarhetsrit, börjar som en ritualiserad lek vilken omfattar samma sorts sexuella symbolism som karakteriserar många häxkonstceremonier. Häxcirkelns kvinnor gräver ett hål i vilket den tydliga fallossymbolen ska placeras. Men när männen närmar sig bärande på stången, möts de av en ring av kvinnor som omger hålet som för att skydda det. I en symbolisk uppvaktning öppnar och sluter kvinnorna retsamt cirkeln på olika ställen medan männen springer runt på utsidan av stången och försöker komma in.

”Slutligen”, säger översteprästen Arthen, ”tillåts männen att föra in stången och placera den i hålet, och sedan hjälps både kvinnor och män åt med att fästa den med jord”. Till slut uppför häxorna sin sammanvävande dans runt stången i vilken de korsar varandras vägar så att de färggranna banden de håller bildar ett vacker mönster. ”Ritualen binder samman de kvinnliga och manliga energierna”, förklarar Arthen, ”så att fruktbarheten kan flöda”.

I tron om att var och en av sabbaterna för med sig en höjdpunkt för sin egen form av mental och jordisk energi, utför häxorna sabbatsritualerna även om de måste göra det ensamma. Under senare år har dock wiccanerna samlats i allt större antal för att fira sabbaterna, deltagandet vid Earth Spirits högtidsfirande har sjufaldigats under ett årtionde.

Firande av livets övergångar

Likt andra religiösa grupper firar wiccanerna de betydelsefulla stegen i individens och familjens liv, vilka omfattar födelsen, döden, giftermålet, som de kallar handfästning, och barnens namngivning. Earth Spirit erkänns som en kyrka av Massachusetts myndigheter, säger Arthen, och därför kan dess handfästningsritual erbjuda ett juridiskt giltigt äktenskap.

Om ett par som förenats på det sättet bestämmer sig för att separera, kan deras band knytas upp genom en annan wiccansk ceremoni, handskiljning.

Foto: turistnorrkoping, Häxor och häxkonster, Peter Carlsson

Grundläggande i handfästning är välsignandet av parets förening, och det rituella bindandet av deras sammanhållna händer, det steg som givit ritualen dess namn och döljer en antydan till det gamla uttrycket att ”knyta hymens band”.

Foto: turistnorrkoping, Häxor och häxprocesser, Peter Carlsson

Det färgglada band som fäster samman paret har de tillsammans tillverkat av tre slingor rep eller läder som representerar bruden, brudgummen och deras relation. I veckor eller månader före denna dag har paret regelbundet tagit sig tid – kanske vid varje fullmåne – att tillsammans tala om föreningen av sina liv, om kärlek, arbete, vänskap, sex och barn.

Häxornas barn presenteras för häxcirkeln i en namngivningsritual kallad barnvälsignelse, eller på gammal skotska, saining. Många barnvälsignelser inkluderar planterandet av ett träd, vilket kan gödslas med barnets moderkaka eller navelsträng. I en liknande ceremoni, kallad magisk saining, vilken vanligtvis föregår initieringen, deklarerar häxnoviserna de namn vid vilka de valt att kallas inom konsten.

Källor: Den stora häxjakten, spray.se/bettan74, Wikipedia,  Mystikens värld, Häxor och häxkonst, översatt av Peter Carlsson; Hemliga sällskap översatt av Peter Carlsson, Syner och spådomar, översatt av Ria Törngren. Bilder från Google bilder där annat inte anges.

 Läs om häxor i Norrköping: Ung furstes residensstad

EN

Tillbaka till register

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s