År 1790 beräknades Norrköping ha haft 88 fabriker med 1750 anställda. Men staden flöt ständigt på konjunkturernas vågor. Under århundradets sista decennium sjönk den ned i en djup vågdal med svåra följder för den känsliga industrin. Det betydde ruin och nedläggning för många fabriksägare och arbetslöshet och misär för arbetarna.
Foto: turistnorrkoping
Det stora Drag hade redan tidigare gjort konkurs och levde ett flämtande liv med bara en vävstol. Företaget övertogs av Fredrik Jancke, som förut ägde både Pro Patria och Stenhusfabriken. Han ansågs som stadens rikaste man, men slutade också han ruinerad.
För Holmens bruk gick det lika illa. Ägaren gjorde konkurs och 1798 tvingades De Geers en gång så stolta mässingsbruk lägga ned sin tillverkning för alltid. Även gevärsfaktoriet som drevs i kronans regi tvingades upphöra.
Alla sockerbruken måste läggas ned på grund av råvarubrist till följd av kriget. Gripen klarade sig längst men gav upp vid sekelskiftet.
Av de 88 fabrikerna var några ganska betydande men de flesta var ändå små med ett fåtal anställda. Vid Holmens entré med det ståtliga posttornet hade man nu slagit upp en fiskaffär där dagsfärsk lax salufördes. Frågan är om man inte en period hankade sig fram på laxen, som med ett årligt genomsnitt på bortåt 2000 fångades i de stora laxkaren. Holmen hade för övrigt under bättre dagar hunnit rusta upp sin yttre miljö som nu var magnifik med prydlig trädgård mot Strömmen och två fontäner med konstfullt cirklande vatten som reflekterade solstrålarna. Här tycks Holmen ha varit pionjär. Varenda grön plätt i staden var annars uppodlad med tobaksplantor, även De Geers gamla fina stenhusträdgård.
Källa: Texten är ett fritt utdrag ur Stad i nöd och lust, Norrköping 600 år 1984, Arne Malmberg
Laxbild från: www.fotosearch.se/ILW001/witmek0051r/
LDm
norrkopingprojekt´s Blog 